Moderata nejsägare håller hela Sverige som gisslan
Uppdaterad 2018-08-31 | Publicerad 2017-01-10
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sveriges mest inflytelserika nejsägarlobby har ännu en gång tagit hela landet som gisslan.
Nejsägarna heter sådant som Thunés, Gerdau, Gripenstam, Reuterskiöld, Rheyneuclaudes Kihlman och Jansson. De är moderata kommunpolitiker från Stockholms bättre bemedlade kranskommuner. Tillsammans håller de sitt parti i ett järngrepp.
I förra veckan presenterade Landsbygdskommittén en diger katalog med förslag för att göra livet lite lättare på den svenska landsbygden.
Långa resor
I utredningen hade riksdagspartierna till och med enats om hur det ska betalas. Den nya regionalpolitiken kan finansieras om skatteavdrag bara tillåts för långa bilresor till jobbet.
Att skattesubventionera onödiga bilresor är förstås inte bra i en tid när glaciärerna smälter och stormarna härjar. Dessutom skulle fusket minska. Men framför allt - i alla fall ur utredningens perspektiv - skulle förändringen frigöra 1,4 miljarder för att till exempel skriva av studielån eller sänka arbetsgivaravgifter på landsbygden.
Problemet är förstås att någon får betala, bilpendlande storstadsbor som inte längre skulle få dra av för stunden i bilkön. Och det är här de moderata nejsägarna kommer in.
Bara minuter
Det tog nämligen bara minuter för Stockholmsmoderaternas ordförande Kjell Jansson att underkänna de slutsatser hans partikamrater i utredningen kommit fram till. Och när han sagt sitt gick det ännu fortare för den moderata gruppledaren i riksdagen, Jessica Polfjärd, att distansera sig.
Något nytt system för reseavdragen hade moderaterna verkligen inte gått med på. En översyn, på sin höjd.
Stockholmsmoderaternas grepp om sitt parti spräcker alltså den enighet som skulle vara bra för hela landet. Och det är inte första gången.
Trilskande kommuner
När det kommunala skatteutjämningssystemet skulle göras om 2012 valde till sist Anders Borg och hans kompis Peter Norman att köpa ut trilskande moderatkommuner för en nylånad miljard ur statens kassa.
Och för ett drygt år sedan, i den breda uppgörelsen om flyktingpolitiken, accepterade den moderata partiledningen att alla kommuner måste ta emot nyanlända. Nu vägrar moderatkommunerna i Stockholm att leva upp till uppgörelsen.
Stockholms makt över det största oppositionspartiet är förstås ett problem för moderater i andra delar av landet. Det är definitivt ett bekymmer för de andra borgerliga partierna. Tänk bara på Centern.
Men det är framför allt dåligt för svensk politik. Hur ska partierna tillsammans kunna hitta lösningar på stora ödesfrågor om hela oppositionen hålls som gisslan av landets mest välmående kommuner?