Billström borde lyssna på tvillingpappans gråt
Aldrig har en minister känts så kall
Jag vet inte om världen hade reagerat på Alan Kurdis död idag. Den lilla pojken drunknade i ett försök att fly över medelhavet med sina föräldrar och spolades upp på en turkisk strand under flyktingkrisen 2015.
Fotot av hans döda kropp i vattenbrynet fick världsledare att plocka upp telefonen och ringa varandra, donationerna till hjälporganisationer flerfaldigades över ett dygn. Frankrikes president fick ett uppvaknande och började tala om världens ansvar för flyktingarna. Storbritanniens premiärminister var ”djupt berörd”.
Över 14 000 barn har dödats i kriget i Gaza. De som överlever de israeliska attackerna opereras utan bedövning. Resten hamnar i vita plastpåsar.
Vad är det presidenterna vill ha? En bild på ett palestinskt barnlik på europeisk mark? Helst inte för blodigt – liksom dött, fast på ett gulligt sätt? Kan ni ordna det?
Är det inte tillräckligt med pappan som skriker och skriker när han får reda på att hans fru och nyfödda tvillingar blivit dödade bara dagar efter förlossningen? Han var inte hemma när deras hus bombades eftersom någon behövde gå och hämta födelseattesterna hos myndigheterna.
Regeringen vill inte vårda palestinska krigsoffer i Sverige. De röstade inte för en vapenvila i FN:s generalförsamling.
Har utrikesminister Tobias Billström hört pappans gråt?
I Borås kör en man rakt in i en palestinsk demonstration. Det är en politisk attack, folk hade kunnat dö.
”Vid 14.02 larmades polis och ambulans till centrala Borås, där stök uppstått i samband med en demonstration till stöd för Palestina. Det finns olika versioner av vad som skett” rapporterade Dagens Nyheter.
Det visade sig senare att mannen vid ratten skrivit hatiska inlägg om palestinier och invandring i sociala medier. Inte konstigt att det uppstod lite stök.
Vad gör man åt ett krig när man inte är statsminister, premiärminister, förbundskansler eller president? När man varken har hand om vapenleveranser eller biståndspolitik? När de som vågar demonstrera blir påkörda och förda till sjukhus?
Man delar bilder och skriver att det måste ta slut, måste måste måste. Man läser och läser tills man inte orkar mer, får dåligt samvete när man stänger av ljudet för att man inte klarar av att höra den palestinska pappans skrik.
Alan Kurdi såg ut att sova, bortsett från att han låg genomblöt på en strand. Bilden väckte sorg och bestörtning, men världen vaknade äntligen. Det var ett foto det gick att titta på och ta in utan att förlamas eller behöva stänga av.
Vid den tiden tror jag inte att jag hade sett bilder på barn med bortsprängda kroppsdelar. Jag visste inte ännu att man kan göra akut kejsarsnitt på dödade gravida kvinnor och rädda bebisar ur deras magar.
Pappan till tvillingarna, Mohammad Abu Al-Qumsan, hann aldrig lära känna sina barn. Kanske kan bilderna av honom få världen att vakna. Jag skriver det och önskar att det vore sant.
