Kanske börjar allt ändå med Greta Thunberg
Politisk apati är på utelistan
”Den politiska fantasin har kommit på undantag”.
När Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria i Göteborg, satte sig att fundera över 1990-talet var analysen stillsamt uppgiven.
Det håller på att bli glesare mellan människorna, skrev han i den korta skriften ”Att se sig själv i andra – om solidaritet” (Bonnier Essä 1999).
De folkrörelser som burit upp demokratins genombrott och 1900-talets sociala reformer hade blivit allt svagare. Nyss hade de haft ”tidens vind i ryggen” men nu tappade de medlemmar och kraft.
Miljöförbunden, kvinnorörelsen och solidaritetsorganisationerna. Men också partierna, facken och samfunden. De gamla folkrörelserna.
Och när energin underifrån sinat stannade reformarbetet av.
Till höger om mittlinjen stod de som ville minska politikens räckvidd så mycket som möjligt. De brann för avregleringar, privatiseringar och nedmontering av den stat som byggt det moderna Sverige.
Mot dem var en kraftlös vänster som blickade tillbaka på en förlorad värld. Dess politiska program var att rädda så mycket som möjligt av de reformer och idéer den en gång stått för.
Själv hatade jag 1990-talets politiska utveckling. Det var nyliberalismens årtionde och den solidaritet Sven-Eric Liedman försökte försvara var helt ute. Det hade börjat redan på 1980-talet med näringslivets opinionsbildning.
I gymnasiet fanns skolmaterial från Svenska arbetsgivareföreningens SAF, för att vi skulle bli företagare. Affischer med texten ”Satsa på dig själv” dök upp där populära popstjärnor och idrottsmän propagerade för näringslivets idéer.
En ny lokalradio med näringslivspropaganda startade, Radio City, med bra musik men även budskap av typen: ”privat egendom är bra, har du någonsin sett någon vandalisera sin egen telefon?”.
På den tiden fanns telefonkiosker på stadens gator, som mycket riktigt ofta var sönderslagna.
Jag minns särskilt en stor teaterföreställning på Liseberg vi fick gå gratis på. Skådespelare visade hur man kunde starta företag, bli rik och få ett jättehärligt liv bara man vågade ”satsa på sig själv”.
Att skolan lät SAF hjärntvätta en hel generation är så här i efterhand helt obegripligt. Och utan 1980- och 90-talets vulgärpropaganda, tankesmedjan Timbro och den systematiska idépolitiska offensiven vore Sverige ett annat land idag.
Varför sa inte arbetarrörelsen emot? Jag förstår fortfarande inte hur man kunde underskatta kraften i denna långsiktiga och systematiska opinionsbildning från höger.
I dag är det 25 år sedan Sven-Eric Liedman skrev sin något uppgivna essä. Och solidariteten har verkligen varit frånvarande. Vi har inte sett oss själva i andra, oavsett regering.
Men de senaste åren har något börjar röra på sig.
Plötsligt är det inte ”glesare mellan människorna” längre.
Kanske började allt med Greta Thunberg och Fridays for future. Kanske med MeToo. Kanske med Black Lives Matter, jag vet inte. Men en ny generation verkar ha insett kraften i massprotester och i att organisera sig.
Politisk apati är på utelistan.
”Gen Z är den nya mänskligheten” står det på klipp efter klipp från Palestinademonstrationerna på TikTok. Allt till tonerna av Tom Odells Another Love från 2012.
Nyckelmeningarna, hjälpligt översatt till svenska, lyder:
”Och om någon skadar dig, vill jag slåss
Men min hand har brutits en gång för mycket
Så jag använder min röst, jag ska vara så jävla ohövlig
Ord vinner alltid, men jag vet att jag kommer förlora”
Låten fick en renässans som symbol för motstånd och hopp efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022, den har använts som stöd för kvinnorna i Iran och nu för Palestina.
”Så jag använder min röst, jag ska vara så jävla ohövlig”
Generation Z är födda mellan 1995 och 2012, de har vuxit upp efter millennieskiftet med iphones och sociala medier som något självklart. Men även i askan efter 1990-talets avregleringar, privatiseringar, ökade klyftor och egoism.
Och de verkar alltså ha tröttnat.
Orsaken att jag plockade ut Liedmans essä ur bokhyllan igen var egentligen EU-valet. Man har länge matat oss med bilden av att unga är extremhöger och får sin politiska information från SD:s trollfabrik.
Men så blev det inte i valet. Bland 18 till 21-åringarna fick S, V och MP nästan egen majoritet, 49 procent.
Svensk media är kvävande höger och har varit så länge. Det märks på nästan alla större ledarsidor och på vilka som släpps fram i debatten i radio och TV. Men den generation som nu kräver utrymme i samtalet verkar strunta i detta, den har byggt sina egna kanaler.
Kanske skulle en ny kraft underifrån kunna leda till en ny våg av politisk kreativitet. Att själva spelreglerna ändras. Med i så fall krävs att arbetarrörelsens stora institutioner, Socialdemokraterna och kanske främst LO, byter strategi.
Precis som SAF gjorde efter vänstervågen 1968.
Vad finns arbetarrörelsens motsvarighet till ”Satsa på dig själv” och Radio City? Till mediesatsningar, tankesmedjor och radikala reformförslag som ändrar debatten?
Bara fantasin sätter gränser.
Sven-Eric Liedman lyfter fram hur nytänkande många av dagens institutioner än gång var, allmän pension, sjukförsäkring och barnbidrag. Då otänkbara – nu självklara.
De är solidaritet i praktiken.
Idag är istället sex timmars arbetsdag otänkbart, liksom fri tandvård och klimatomställning. Bensinpriset är en större fråga än döda hav. Ett hållbart arbetsliv är för dyrt, fler bostäder också, riktiga anställningar och ökad jämlikhet. Varför är det så?
Har vi inte längre råd att arbeta, att bygga och att leva? Vem bestämde i så fall det?
Sanningen är att det går att blåsa liv i alla dessa reformer igen. En ny generation aktivister visar varje dag att politik är det möjligas konst.
Kanske börjar 1990-talet äntligen ta slut.