Löneklyftorna är som på 30-talet
Är du en av dem som tror att Sverige är ett land där klyftorna långsamt är på väg att försvinna? Ett land där jämlikheten, trots avregleringar, borgerliga regeringar och finanskriser, ändå tar små, små steg framåt.
Du kanske rent av tycker att Sveriges problem är bristen på enkla, och lågavlönade, jobb eller att utbildning och ansträngning inte lönar sig i vårt land?
Då är det dags att tänka om. Löneskillnaden mellan arbetare och tjänstemän har inte varit större sedan 1930-talet, och den fortsätter att växa. Det visar en rapport om löneutvecklingen som LO presenterade i går.
Alla har det inte lika bra
Sedan år 2000 har genomsnittslönen för tjänstemän ökat med 64 procent. Arbetarlönerna har gått upp med 55 procent. Omräknat i riktiga pengar blir skillnaden förstås ändå större.
Om förhållandet mellan arbetarlöner och tjänstemannalöner hade varit som för 16 år sedan skulle barnskötare, undersköterskor, fabriksarbetare och restaurangbiträden i genomsnitt ha tjänat 5 600 kronor mer, varje månad.
Då hade vi haft ett ganska annorlunda samhälle.
Mest betalt får man i Stockholms län där den genomsnittliga månadslönen ligger drygt 4 000 kronor över riks-snittet. Men det är verkligen inte alla stockholmare som har det så bra.
Störst i Stockholm
Arbetarlönerna i Stockholm ligger i själva verket under lönerna i resten av Sverige. Medan en vanlig tjänsteman i huvudstaden tjänar drygt 41 000 kronor ligger arbetarlönen bara 24 000 i genomsnitt.
Bostaden, resorna och maten är inte billigare för den som arbetar som undersköterska eller restaurangbiträde än för den som sitter på kontor eller handlar med pengar. Men lönen är lägre, mycket lägre. Särskilt i Stockholm.
Ingenstans är ojämlikheten och klyftorna större än i huvudstaden.
Siffrorna i LO:s rapport visar också att skillnaden mellan kvinnor och män består, och det gäller inte minst för tjänstemän.
De högst avlönade tjänstemännen finns i finans- och försäkrings-branschen, i gruvnäringen och i tillverkningsindustrin. De lägst avlönade tjänstemännen hittar vi i barnomsorg och i socialt arbete.
Inte värdigt Sverige
Det är klart att det speglar könsfördelningen mellan branscherna.
Att löneklyftorna ska vara lika stora som på 1930-talet är helt enkelt inte värdigt vårt land.
”Pinsamt”, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson till tidningen Arbetet.
I årets avtalsrörelse har fackförbunden inom LO enats om att kräva en mycket blygsam satsning på de lägst avlönade. Det är inte ett krav det går att backa ifrån.
Sverige behöver inte fler låglönejobb, utan en rejäl låglönesatsning.