Anna Lindhs ja är radikalt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-07-11
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det märks att Anna Lindh trivs i Almedalens talarstol. Hon har något av Olof Palmes offensiva kroppsspråk, och hela hans internationella engagemang, när hon ger allt för att övertyga åhörarna i kvällssolen om nödvändigheten av EMU. Om det är någon i Sverige som brinner för euron, så är det Anna Lindh.
Visst talar utrikesministern om EMU:s fördelar i den svenska, ekonomiska vardagen. Euron finns och euron funkar, säger hon. "I EMU-länderna ökar handeln. När handeln ökar, ökar investeringarna. Då blir jobben fler och då ökar skatteintäkterna. Som moderaterna vill satsa på skattesänkningar, men som vi socialdemokrater hellre använder till skolan och vården."
Men det resonemanget drar Anna Lindh ganska snabbt, närmast pliktskyldigt, i slutet av sitt tal. Innan dess har hon talat varmt om EU:s roll i världen. Dels för att balansera USA:s politiska och ekonomiska dominans, dels som konfliktlösare. EU förhindrade inbördeskrig i Makedonien, genom att medla och tvinga parterna till samarbete. EU är viktigt för fredsplanen i Mellanöstern. Utan EU hade det inte funnits någon palestinsk myndighet, ingen skola och sjukvård för palestinierna.
- Vi behöver en stark utrikespolitik i EU, för mänskliga rättigheter, solidaritet och fred, säger Anna Lindh.
Sedan frågar hon retoriskt: "Men vad har detta med EMU att göra?"
Jo, om Sverige ska kunna driva EU i den riktning vi vill krävs makt och inflytande, kort sagt möjligheter att påverka. För att få de möjligheterna, måste Sverige visa att vi vill delta i samarbetet fullt ut.
Inom några år har EU 25 medlemsländer, påminner Anna Lindh. De nya medlemmarna går med i EMU samtidigt som de går med i EU. Om Sverige i det läget säger nej till euron kommer det att upplevas som om vi inte vill vara med i EU:s grundfundament. Då blir vi inte heller lika viktiga att lyssna på i andra frågor - som när det gäller miljön och utrikespolitiken.
Kanske kan Anna Lindhs argumentation upplevas som utpressning: "Jaha, nu ska utrikesministern skrämma oss till medlemskap i EMU." Men faktum är att Anna Lindh vet vad hon talar om och vågar se realiteterna. Samarbete handlar till stor del om att visa vilja att samarbeta. Samarbetspartners som bara vill vara med ibland, på sina egna villkor, upplevs sällan som särskilt trovärdiga.
Euron är ytterligare ett sätt att sammanfläta Europa. EMU är ingen rikemansklubb: de östeuropeiska länder som snart kommer med är relativt nyfödda demokratier som för en envis och ibland ojämn kamp för att göra sina ekonomier livskraftiga. Vore det inte lite förmätet av Sverige att förklara sig ointresserat av det samarbetet?
Anna Lindhs radikala ja till EMU växer ur hennes övertygelse om internationalismens nödvändighet för en fredlig värld. Det är annat än i onsdags, då nejsidans Maud Olofsson stod i Almedalen och odlade sitt helsvenska, lätt inskränkta perspektiv på samhällsutvecklingen.