Med närsynt direktörsblick
När Reinfeldt, och Borg, innan valet lovade behålla LAS viste de vad de gjorde.
Anders Borg har aldrig varit någon riktig favorit hos Svenskt Näringsliv. Mellan skål och vägg viskar till och med direktörerna att det varit lättare att tala med socialdemokratiska ministrar.
Ändå tycks finansministern nu ha skapat ett nytt lågvattenmärke i relationerna mellan de nya moderaterna och landets direktörer. Det handlar förstås om hans sätt att tala om de misslyckade förhandlingarna om ett huvudavtal.
Det var i Ekots lördagsintervju som Anders Borg kallade Svenskt Näringslivs krav att anställningsskyddet i praktiken skulle avskaffas för ”lite tondövt”. Dessutom anklagade han organisationen för att fungera som ”ett särintresse för väldigt rika”.
”Populistiska uttalanden för att ta lättköpta poänger”, dundrade Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen, som lite överraskande kastats in i debatten. Arnegård Hansen tycker inte att Anders Borg vet vad han talar om.
På den punkten har Svenskt Näringslivs ordförande fel. I den förändring av politiken som ryms i beskrivningen ”de nya moderaterna” finns det förmodligen inget som är så medvetet som just synen på anställningsskyddet. När Reinfeldt, och Borg, innan valet lovade att behålla LAS visste de vad de gjorde.
Taktiskt, naturligtvis.
Anställningsskyddet har varit det mest begripliga exemplet på hur borgerlig politik ställer sig på chefens sida i vardagen. Men också ekonomiskt. Anders Borg lät noga utreda om det svenska anställningsskyddet utgjorde en nackdel i konkurrensen. Det gjorde det inte.
Tvärt om är svenska regler ovanligt flexibla. Det är i princip fritt fram att avskeda personal med hänvisning till arbetsbrist och det kostar relativt lite. Chefen får dock inte sparka vem han eller hon vill. Det vill Arnegård Hansen ändra på. Ett närsynt direktörsperspektiv.
Anders Borg har lyft blicken utanför Sveriges gränser och kunnat konstatera att det i många andra länder kostar betydligt mer att avskeda personal. Dessutom skrivs det avtal och utfärdas garantier som gör det än svårare för företag att minska personalen.
Det kommer att påverka Sverige. Förra veckans avtal på Volvo liknar mycket uppgörelser mellan fack och arbetsgivare på flera
tyska företag och när Saab i förra veckan varslade 750 personer berodde det delvis på företaget inte längre är bundet av ett avtal med facket på Europanivå.
I dag misstänker många att den svenska flexibiliteten gör att internationella företag väljer att dra ner verksamhet i Sverige. Det blir ju billigare så.
Resultatet är månad efter månad med rekordvarsel. Det är knappast rätt tid för direktörerna att ställa krav på försämrad anställningstrygghet.
Anders Borg inser det. Signhild Arnegård Hansen gör det inte.
Frågan är vem som egentligen är illa informerad.