Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ingegerd, Ingela

Orden ni söker för årets politik är grön backlash

De blåbruna går i opposition mot den biologiska mångfalden

Publicerad 2021-12-25

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Att återuppväcka utdöda djur har ett eget ord på engelska: de-extinction.

Det handlar inte om Jurassic park eller om att Tyrannosaurs Rex ska ta plats som attraktion i Kolmårdens djurpark. Dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan och deras fullständiga arvsmassa är sannolikt förlorad för forskarna. Men för de djur människan själv utrotat eller som har varit utdöda under en kortare tid är läget ett annat.

Vi befinner oss mitt i vad som ibland kallas det sjätte massutdöendet där vissa räknar med att hälften av alla nu levande arter är försvunna om 100 år.

Så finns det en återuppståndelse, även i djurens värld?

Det är inte bara science fiction. Den 30 juli 2003 lyckades faktiskt spanska och franska forskare med DNA-teknik återskapa en klon av den utdöda Iberiska stenbocken. Tyvärr dog det klonade djuret efter bara tio minuter och brukar därför beskrivas som den enda art som dött ut två gånger.

Men sannolikt kommer snart vandringsduvan flyga igen. En gång var denna vilda art av duva vanlig i västra Nordamerika men dog ut för omkring 100 år sedan. Forskarna har samlat DNA från bevarade exemplar med sikte på att återuppväcka duvan från de döda.

En annan art är uroxen, ett jättelikt djur som förr var vanligt på den euroasiatiska kontinenten hela vägen upp till Skandinavien. Uroxen kunde bli två meter i mankhöjd och är vanligt förekommande på grottmålningar. Tjurkulten i Knossos på Kreta och myten om Minotaurus är andra kända exempel på tjurens kulturella inflytande. Möjligen handlade det om just uroxar.

Arten dog ut på 1600-talet men i dag finns flera projekt som med både avel och DNA-teknik försöker återuppliva uroxen – även i det fria.

Men den mest fantasieggande kandidaten för återskapande är utan tvekan den ullhåriga mammuten som har varit helt utdöd i omkring 4000 år.

Det finns flera exemplar av arten som frusit in i Sibiriens permafrost och forskarna har därför kunnat kartlägga mammutens arvsmassa. Det finns nu flera idéer om hur man ska kunna återuppväcka denna förhistoriska gigant.
I regel handlar de om att på olika sätt blanda arvsmassa från mammutar med nutida elefanter. Om resultatet verkligen ska räknas som en ullhårig mammut eller som något slags mammut-elefanthybrid kan man självklart ha olika åsikter om.

Men vetenskapen tar snabba kliv.

Den etiska dimensionen brukar beskrivas som svår. Människan ska inte leka Gud, heter det.

Sverige har till och med en egen myndighet, Gentekniknämnden, som övervakar etiken inom just detta forskningsområde. Det kan handla om frågetecken kring genmodifierade grödor eller om att skydda hälsa och miljö.

Men invändningen i just detta fall är ganska uppenbar, vi lekte väl i så fall mer Gud när vi utrotade djuren?

Och oavsett om man är troende eller inte öppnar gentekniken enorma möjligheter för mänskligheten som vi inte hade tidigare, från läkekonst till livsmedel till kartläggningen av vårt egna ursprung.

Men för mig blir forskningen kring de-extinction egentligen en symbol för något helt annat.

Samtidigt som det sjätte massutdöendet pågår runt omkring oss är våra bästa hjärnor upptagna av att återskapa mammutar.

Östersjötumlaren är idag rödlistad, Veronikanätfjärilen likaså, Gotlandsmaskrosen är utdöd. Nordhavsräkan, laken, svartfläckig blåvinge och flera arter av bin är i riskzonen.

Även ikoniska svenska djurarter, som fjällräven, igelkotten och skogsharen kämpar.

Enligt SLU Artdatabanken, har antalet rödlistade arter i Sverige ökat från 4 273 år 2015 till 4 746 fem år senare, antagligen är det ännu fler idag. Den biologiska mångfalden – själva det nät av ömsesidiga relationer som bär upp livet på jorden – är allvarligt hotad.

Av 132 bedömda arter av fisk är 29 rödlistade.

Bland 66 däggdjur står var tredje, 22 stycken, på listan.

Och av 253 fågelarter i Sverige är 116, nästan varannan art, i farozonen.

Att ett djur eller en växt har klassats som rödlistad betyder inte att det är kört, det finns grader i helvetet. Men det är en stark varningssignal om att något behöver göras.

När vi vet så mycket om livet självt att mänskligheten faktiskt har lyckats få en utdöd Iberisk stenbock att återuppstå borde vi rimligen även kunna få slut på den massdöd som pågår runt omkring oss.

Men intresset verkar vara obefintligt.

Det senaste året har handlat om helt andra saker. Som att Cementa ska få bryta mer kalk, även när de sjabblat med sina ansökningar. Eller att LKAB tvingades göra om sin ansökan om att bygga ut Kirunagruvan. Eller om att Moderaterna på lokal nivå aktivt verkar vilja försöka sabotera utbyggnaden av vindkraft och förnybar energi.

I centrum för dessa konflikter står Miljöbalken och ofta just skyddet av vissa naturområden och vissa arter. Det vi ser är en grön backlash.

När Moderaterna och SD röstade ner regeringens budget i december var det med kirurgisk precision just miljöåtgärderna man ville komma åt. De blåbruna valde att sänka bensinskatten och ta bort satsningarna på att skydda värdefull natur.

Som en konsekvens kan Sverige gå miste om tiotals miljarder från EU som skulle ha gått till grön omställning.

Om dessa partier skulle vinna valet nästa höst vill de sannolikt gå ännu längre. Sverige skulle inte bara tappa ledartröjan i miljöfrågor utan hamna i europeisk strykklass.

Det känns som att allvaret i situationen inte har sjunkit in till höger. Med käcka rop om "teknikoptimism" och "småskalig" kärnkraft är de i full fart på väg ner i en grop som blir väldigt svår att klättra ur.

Följ ämnen i artikeln