Sverige är inte ett unikt land längre

Istället för bättre vård får vi fler miljardärer

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Sverige är unikt, det vet ju alla.

”Om du är svensk, så bör du vara ganska stolt just nu. Här är några skäl till det.”

Så inledde World Economic Forum, som bland annat organiserar det ekonomiska världstoppmötet i Davos, en vida spridd artikel för en tid sedan. Argumentationen är övertygande.

Det är lätt att göra affärer här och Sverige är hem till många globala företag som Volvo, Electrolux, Ericsson, IKEA och H&M. Konkurrenskraften är stark, arbetsmarknaden fungerar väl och förhållandevis många kvinnor arbetar.

Sverige har låg korruption, hög livskvalitet även upp i åldrarna och är ledande inom innovationer och teknologi. Dessutom är det svenska passet ett av världens mest accepterade, vi kan resa till hela 176 länder utan visum. Det är alltså ingen slump att vi är världens mest respekterade land, strax före Kanada och Schweiz.

I går presenterade SVT en mätning från opinionsinstitutet Novus om vilka politiska frågor som är viktigast för människor. Sjukvården toppade, följt av migration, brottslighet, skola och miljö. Men det verkligt intressanta är att nästan alla sakfrågor förlorat i betydelse.
Det är en rejäl varningsklocka.

– Att nästan alla frågor tappar i viktighet kan orsakas av en minskad tilltro till politiken som verktyg för att lösa problemen och en låg tilltro till det politiska ledarskapet, säger Novus vd Torbjörn Sjöström.

Just tilltro till att politiken kan lösa samhällsproblem är ett intressant fenomen. Historiskt har vi svenskar nämligen en väldigt hög tilltro både till varandra och till våra institutioner. När World Economic Forum listar allt bra med Sverige är en av de viktigaste underliggande faktorerna förmodligen just detta. När tilltron minskar hamnar samhället snabbt på djupt vatten.

Därför är det intressant att jämföra de två socialdemokratiska bilder av Sverige som presenterades i veckan.

I tisdags målade statsminister Stefan Löfven (S) framtiden i relativt ljusa färger i sin regeringsförklaring vid riksdagens öppnande. Den svenska regeringen står stabil i en tid av tuffa politiska utmaningar som klimathot, gängbrottslighet och ett aggressivt Ryssland.

Rent politiskt var stora delar av regeringsförklaringen hämtad direkt från 73-punktsprogrammet och Liberalernas och Centerpartiets idéer fick stort utrymme.

Två dagar senare presenterade LO en helt annan verklighet.

"Man kan börja med döden.
Eller åren i livet. Sju år längre lever de kvinnor som tjänar mest jämfört med de kvinnor som tjänar minst. Hela nio extra år får de rikaste männen."

Slutrapporten från LO:s jämlikhetsutredning kan få varje socialdemokrat att gråta.

Och, som författarna skriver, det är inte bara döden som är ojämlik.

Ju längre ner i klasstrappan du befinner dig desto större ohälsa, desto mer oro för vardagen och desto mindre frihet. Ojämlikheten är i dag allt mer en fråga om geografi där arbetarklass och låginkomsttagare bor i vissa områden medan höginkomsttagare bor i andra.

Bostadssegregationen bidrar till att utbildningsnivå, makt och status går i arv även till nästa generation.

Rapportförfattarna konstaterar torrt att det finns en missuppfattning om att ökade klyftor leder till krav på mer fördelningspolitik. Den långsiktiga trenden i flera jämförbara länder tyder dock på att det kan vara tvärtom. I USA har människor rört sig åt höger i takt med att ojämlikheten ökat och därmed har den politiska efterfrågan på omfördelning minskat.

"Ojämlikheten tenderar alltså att göda sig själv." skriver LO.
Det sätter fingret på det största problemet med Stefan Löfvens regeringsförklaring.

Sedan 70-talet har jämlikheten minskat i Sverige. Från det mest jämlika landet i OECD, en organisation för utvecklade länder, till nionde plats. Sverige har därmed fallit snabbare än något annat jämförbart land. Vi är inte så unika längre.

Det är dessutom avsiktligt, de ökade klyftorna är till stor del en följd av politiska beslut. Sänkta skatter ger revor i välfärden. Det väcker i sin tur en känsla av "vad fan får jag för pengarna" och krav på nya skattesänkningar.

Vår sjukvård går på knäna, vår skola har stora brister och det behövs mer pengar i både försvaret och polisen. I stället har vi fått allt fler miljardärer.

LO har en lista på 115 förslag som kan vända utvecklingen. Den innehåller egentligen ingenting nytt.

A-kassan och sjukförsäkringen måste repareras så att arbetslösa och sjuka inte tvingas till försörjningsstöd, det som förr hette socialbidrag. En bostadspolitik värd namnet bör återinföras, pensionerna behöver höjas och mer personal anställas i välfärden.

Sverige borde införa en mer rimlig beskattning av kapital och kapitalinkomster. Det är lite svårt att förklara att arbetsfria inkomster från värdepapper eller ägande av stora förmögenheter ska vara skattemässigt gynnat framför att arbeta.

Men även om LO:s förslag är väl genomarbetade och skulle kunna få en enorm betydelse så saknas i dag den politiska viljan.

Lägger man regeringsförklaringen och LO-rapporten bredvid varandra är skillnaderna slående. Under 73-punktsprogrammet kommer klyftorna att öka ytterligare, arbetsmarknaden bli mindre trygg och värnskatten på de allra högsta inkomsterna tas bort.

Det är en riskabel väg att gå. Ojämlikheten fräter även sönder tilltron till de traditionella partierna och bidrar till en ökad polarisering i samhället. Om politiken ser ut att stå maktlös inför de problem man upplever kommer människor att vända den ryggen eller proteströsta på missnöjespartier.

Det borde oroa även centerpartister och liberaler.