Pensionerna och profeten Persson
Kanske hade Göran Persson ett av sina profetiska ögonblick i februari 2005. Under solen i Sydney kommenterade statsministern i alla fall det svenska pensionssystemet.
”Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år”, sa Persson inför häpna svenska journalister.
Nu vet vi att han hade rätt, även om det bara tog fem år innan systemets broms slog till och sänkte pensionerna, inte bara i år utan sannolikt också de närmaste två åren. Det är – för att använda Göran Perssons ord – inte populärt.
Vad inte ens Persson kunde förutse var att den svenska riksdagsmajoriteten samtidigt skulle föra en politik för att straffbeskatta just pensionärerna.
Borgerliga politiker brukar protestera mot den beskrivningen, men jobbskatteavdragets baksida är lika fullt att en pensionär betalar högre skatt än en löntagare med samma inkomst. Pensionerna sänks samtidigt som de löntagare som ännu har kvar sina arbeten ofta kan öka sin konsumtion.
För ögonblicket riktas vreden hos landets pensionärer främst mot orättvisa skatter.
Riksdagsmajoriteten har visserligen, efter påtryckningar från KD, beslutat att skatten i år sänks för många pensionärer. Men resultatet blir ändå en tunnare plånbok för de flesta.
Det förändrar inte heller grundförutsättningarna. Pensionärer betalar – liksom sjuka och arbetslösa – ett extra högt pris för den ekonomiska krisen. Och inför nästa år finns inte något beslut om skattesänkningar för pensionärer. Då riskerar pensionsminskningen att slå igenom fullt ut.
Eftersom det är valår kommer de borgerliga partistrategerna att driva på för att ändra på den saken. Ingen vill riskera pensionärsrösterna. Problemet för Anders Borg och Fredrik Reinfeldt är att klyftorna inte har uppstått på grund av något misstag. De har varit själva avsikten med politiken.
Sedan kan Göran Hägglund säga vad han vill.
Så kanske får profeten Persson ändå fel. Kanske vänder sig ilskan – den här gången – inte mot pensionsöverenskommelsen, utan mot en regering som tycker att pensionärer, sjuka och arbetslösa ska betala mer skatt än den som har en lön.
Men det förutsätter förstås att oppositionen står upp för principen att pension är uppskjuten lön, och ska beskattas därefter.