För en gångs skull förstår jag Mats Odell

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

För en gångs skull förstår jag faktiskt Mats Odell. Det kan inte ha varit lätt för honom att mitt i sommaren tvingas ta itu med Gotlands landshövding Marianne Samuelsson.

Inte nog med att det hela avgjordes under sommartiden, när inte mycket annat fanns att skriva om. Odell tvingades dessutom att kryssa en smula mellan de politiska blindskären.

Han sparkade en politisk motståndare. För en politiker som ofta och gärna kritiserat tidigare regeringar för att blanda samman politiska värderingar med utnämningen till statliga jobb är det känsligt. Det är klart att en och annan frågade sig vad som hänt om Samuelsson varit kristdemokrat.

Lite besvärlig måste själva sakfrågan ha varit. Inte den principiella likheten inför lagen, den försvaras ju av alla. Men däremot den praktiska tolkningen. Odell är inte den politiker jag skulle förknippa med hårda tag mot företagare som tycker att de är värda en eller annan favör, som ett bygglov på stranden.

Och som om inte detta vore nog, till sist blev det Odell som fick förklara varför ­Samuelsson – vars förtroende förbrukats – ­ändå ska infinna sig på regeringskansliet för nya arbetsuppgifter. Och varför hon får behålla sin lön.

Det är alltså inte så konstigt att Odell tänker utreda de regler som gör att myndighetschefer i Sverige inte kan få sparken. I stället omplaceras chefer som på ett eller annat sätt gjort sig omöjliga, men de behåller lön och andra förmåner.

Och det händer inte så sällan, även om Samuelsson som sparkad landshövding sticker ut. Regeringskansliet har ofta något tiotal omplacerade myndighetschefer på lönelistan. Det är inte alltid så lätt att hitta arbetsuppgifter.

Den minnesgode kommer ihåg grälet kring Jordbruksverkets sparkade chef, centerpolitikern Ingbritt Irhammar.

Att avskaffa generaldirektörernas privilegier kan tyckas vara en smal sak. Så enkel är dock inte den sak Odell nu tagit sig för.

Det handlar nämligen om en av den svenska förvaltningstraditionens viktigaste hörstenar, ämbetsmännens och myndigheternas självständighet. En princip som de borgerliga partierna dessutom lutade sig mot i sin kritik av socialdemokratiska utnämningar.

Myndighetscheferna ska inte lockas till politisk anpassning av rädsla för att annars få sparken. De ska kunna ta en strid, också när det är politiskt obekvämt.

Så är det tänkt, och även om det kanske är en lite föråldrad princip i en europeisk miljö där politik och förvaltning flyter samman, är det ingen dålig tanke.

Odells utredning måste alltså bli en ordentlig genomgång av hela ämbetsmannarollen. Det kräver en parlamentarisk kommitté, där partierna får tid att tänka igenom saken. En snabbutredning av någon expert som bekvämt försöker flytta över näringslivets fallskärmskultur duger inte.

Frågan är om det är så kommunministern tänkt sig saken?