Kampen mot terrorn börjar på fritidsgården
Det blir många otympliga ord när det pratas om unga människor som bländas av totalitära och våldsamma ideologier. Det gällde också i dag, när kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke fick en rapport om arbetet för att förhindra att unga svenskar reser till terrorsekter som IS eller dras in i extrema och våldsamma politiska rörelser.
Den “nationella samordnaren” och “nationella samordnarens kansli” har skrivit en “nationell strategi” för samhällets arbete mot “våldsbejakande extremism”.
Ungefär där finns förstås risken att också den nyhetsintresserade ger upp. Det skulle vara synd. Själva grunden för att förhindra terror och extremism är nämligen att hela samhället engageras.
Så skulle den nationella strategin mot våldsam extremism faktiskt kunna sammanfattas.
Ännu ett terrordåd
I går genomfördes ännu ett fasansfullt terrordåd, den här gången på flygplatsen i Istanbul. Tidigare i år har bomber i Bryssel döda och lemlästat och under förra året utsattes Paris för flera terrordåd.
Åtminstone 45 av de 300 svenskar som rekryterats av terrorsekten IS har dödats. Även om det i många fall rör sig om personer som begått hemska brott så betyder det sörjande vänner och anhöriga mitt i vårt svenska samhälle.
Terrorn är europeisk vardag, och även om rekryteringen till våldssekten IS nu har begränsats finns hotet kvar.
Samhället måste göra allt för att förhindra terrorister från att genomföra sina planer. Men som Daniel Norlander, tillförordnad nationell samordnare, sa när han lämnade över rapporten måste målet vara att förhindra att unga människor alls blir extremisternas redskap.
Otacksamt att förebygga
Då handlar det om att förebygga, och på ett plan är det otacksamt. Förebyggande insatser av lärare eller fritidsledare låter sig knappast redovisas i prydlig statistik. Inte det arbete som socialsekreterare eller närpoliser gör för att stötta familjer i utsatta situationer heller.
För somliga, som Jan Björklund, är det provocerande att tala om integration, minskade klyftor, fungerande skolor och fritidsgårdar när det handlar om extremism och terror. Och ändå är det precis det som faktiskt har effekt.
Som den danska polisen Allan Aarslev i Århus sa till Aftonbladet tidigare i somras:
- Med tanke på de problem radikaliseringen skapar förstår jag inte hur någon kan säga att vi inte ska göra det vi vet fungerar för att förebygga brott. Att vi ska avstå från effektiva insatser av politiska skäl.
Samarbete är strategin
Den nationella strategi som presenterades i dag handlar om samarbete. På det lokala planet där kommuner, polis och civilsamhället måste arbeta tillsammans för att förhindra att extremismen får fäste och att enskilda fångas av terroristernas propaganda.
Det förutsätter, enligt handlingsplanen, politisk vilja, ett tydligt ansvar, en aktuell bild av verkligheten och en plan att arbeta efter. Dit är många svenska kommuner nu på väg.
Informationsutbyte
Det förutsätter förstås också informationsutbyte, till exempel mellan kommunen och polisens olika myndigheter. Rapporten förutsätter att det kan ske inom ramen för gällande lagstiftning.
Om det verkligen kommer att fungera återstår att se.
I Sverige betyder samarbetet framför allt att en ny nationell samordnare får fortsätta arbetet med att bygga upp kunskap.
Det är inga revolutionerande slutsatser. Just så ser det framgångsrika arbetet mot våld och extremism ser ut, i Sverige och i andra länder.
Och ändå är det som sagt fortfarande en provocerande uppfattning att motståndet mot extremismen börjar med arbetet för demokrati, jämlikhet och ett inkluderande samhälle. Och att det både förutsätter poliser och fritidsledare.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.