Teaterpjäsen som Freivalds borde se
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-14
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Krossa kemiska glödlampor och hälla flytande fosfor på fångarna, hälla kallt vatten på nakna fångar, slå fångar med en stol, hota manliga fångar med våldtäkt, föra upp ett kvastskaft i stolgången på en fånge och hetsa hundar mot fångarna.
Beskrivningen är hämtad ur Seymour M Hershs bok ”På given order – från 11 september till Abu Ghraib”. Hersh är den prisbelönte journalisten som 1969 berättade för omvärlden om massakern på civila vietnameser i byn Song My. I tidskriften New Yorker avslöjade han för ett år sedan tortyren av irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset.
Ordfronts förlag har givit ut hans undersökande reportage på svenska. Det är en bok som borde läsas av den svenska bombhöger som än i dag på Expressens och Svenska Dagbladets ledarsidor blint talar om vilken demokratisk välgärning Bushs krig mot terrorismen är.
Jag såg en utställning med de omtalade fotografierna på irakiska fångar som förnedras av amerikansk militär när jag var i New York i höstas. Bilderna, som tagits av förövarna som en sorts troféer, var en förfärande uppvisning av krigets logik. När den andre inte längre betraktas som människa utan bara som sprungen ur ondskan själv, överskrids alla gränser. Det mest inhumana blir ett led i den nödvändiga kampen. Så blir förnedringen och tortyren möjlig. Så raderas människovärdet bort från medvetandet.
Jag grät när jag såg bilderna. Vem tror efter detta att Förintelsen aldrig kommer att kunna upprepas?
Lika illa berörd blir jag när jag ser pjäsen ”Guantánamo” på Stockholms stadsteater. Manuset bygger på intervjuer som två brittiska journalister gjorde våren 2004. Det blev 25 timmar inspelat material med vittnesbörd från fånglägret på Kuba. Vetskapen om att det som sägs i pjäsen är dokumentärt gör att varje replik blir som knytnävslag. Det gör verkligen ont att höra de förfärliga berättelserna.
”Bush har skapat vad som i praktiken är ett Gulag. Det sträcker sig från fängelser i Afghanistan ända till Irak, från Guantánamo till hemliga CIA-fängelser runtom i världen”, skrev Sidney Blumenthal, en gång rådgivare till Bill Clinton, i The Guardian (6/5 2004).
I pausen bläddrar jag i teaterprogrammet. Författaren Henning Mankell sätter in utvisningen av de två egyptierna från Sverige i pjäsens sammanhang:
”Kan en tillräckligt stark folkligt förankrad protest tvinga fram en klarhet om vad som egentligen hände när amerikansk polis tog kommandot på svensk mark?”, undrar Mankell.
Han efterlyser ett Sverige som ”på ett kraftfullt sätt klargör att den amerikanska doktrin som ger USA rätt att bryta alla fundamentala överenskommelser och regler är oacceptabel”.
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna håller möte i Genève nu i mars och april. När kommissionen möttes förra året var tystnaden kring övergreppen mot de mänskliga rättigheterna under den pågående ockupationen av Irak i det närmaste total. Inte heller Sverige drev dessa frågor.
Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Mariam Osman Sherifay har med anledning av detta ställt frågor till utrikesminister Laila Freivalds.
”Är utrikesministern beredd att verka för att en resolution antas ... som fördömer USA:s ... brott mot humanitär rätt och mänskliga rättigheter i Irak?”, undrar Sherifay.
Pjäsen ”Guantánamo” ställer en av vår tids viktigaste frågor – den om brott mot mänskliga rättigheter någonsin kan försvaras. Jag skulle inte ha något emot om Freivalds gick på teater igen.