Det är höst i språkets värld
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-10-08
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
Jag läser Tomas Tranströmers dikt när ordtröttheten drabbar mig. Ibland går det lekande lätt att formulera sig. Ibland går det inte alls.
Språkets meningslöshet känns extra påtaglig när bomberna börjar falla över Afghanistan.
I skuggan av terrorkriget urholkas inte bara människors värde utan även ordens. Krig kallas fred, bestående frihet är lika med bombningar, försvar för demokratin sker tillsammans med diktaturer.
Ordet ”proportionerligt”, som en gång stod för jämlikhetens värderingar, används i det kliniska krigets betraktelsesätt. Presidenter och statsministrar bedyrar att den militära operationen ska vara proportionerlig till det som skedde i New York den 11 september. Om sju tusen amerikaner dör ska sju tusen afghaner dö? I Gamla testamentet kallas det ”öga för öga, tand för tand”.
Den militära operationen mot Afghanistan som inleddes i går kväll var tänkt att heta ”oändlig rättvisa”. Muslimska företrädare har dock påpekat att det bara är Gud som kan stå för oändlig rättvisa, inte Mr Bush. Operationen kallas nu i stället ”bestående frihet”. Inte ens friheten går fri från skuld.
FN-länderna kunde inte enas kring ordet terrorist. Det veckolånga mötet förra veckan slutade i bordläggning av frågan. Terrorist i ett land kan vara frihetskämpe i ett annat. Så länge den orättvisa världsordningen består kan språket inte bli ett.
Trött på alla falska ord flyr jag in i kulturens värld. I ett fullsatt Dansens hus ser jag Philippe Blanchards ”Noodles”, en fantastisk föreställning. Publiken är ung och entusiastisk. Bredvid mig sitter en kille i tjugoårsåldern med nitbälte och svart nagellack.
Dansens språk är i det närmaste ordlöst. Kanske är det därför de unga lockas? Kroppen är i dag ofta ett redskap för protest. Genom att klä sig på ett visst sätt, genom att smycka sig eller måla sig visar man vem man är och vad man vill.
De dansande ungdomarna i Reclaim the streets använder kroppen, snarare än ordet. Miljövännerna som hänger i träden för att stoppa motorvägsbygget och fredsdemonstranterna som lägger sig på torget i protest mot krigets vansinne låter kropparna tala.
”Våra kroppar dansar och vi skriker med jordens rytm: med våra kläders kollage. Av allt det oanvända använda ofullgångna skapas detta eviga ögonblickliga tillstånd utan orsaker eller följder när vi skapar oss själva. Tillståndet, skriket av liv när dom drömmar vi har kvar strömmar ut och blandas abstrakt blir verklighetens graffiti”, skrev den danska punkpoeten Michael Strunge.
När ordet ockuperas av maktens lögner återstår kroppen.
”Vi är vänner till det afghanska folket”, sa president Bush när han gav order om massiva bombningar.
En tyst minut för det förlorade språket.