Vi måste värna vår medkänsla
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-12-25
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I dag föds i Afghanistan en liten flicka. Hennes mamma håller henne i famnen och matar henne, precis som en mor skulle göra var som helst i världen. Medmänsklighet och omsorg är något vi har gemensamt oavsett kultur, religion eller politisk bakgrund.
Så inledde FN-chefen Kofi Annan sitt tal när han tog emot Nobels fredspris. Men att födas i Afghanistan är att börja livet århundraden ifrån det välstånd som en liten del av mänskligheten tillskansat sig. De verkliga gränserna går inte mellan nationer utan mellan mäktiga och maktlösa, mellan fria och ofria, mellan privilegierade och förödmjukade, fortsatte Annan.
Annan är verkligen en värdig fredspristagare. Han pekar på de skriande orättvisorna i världen och betonar fattigdomsbekämpning, fredsförebyggande arbete och demokrati. Det känns befriande i en tid av ”krig mot terrorismen”.
Terrorattackerna och västerlandets svar på dem den här hösten har ställt frågorna om medmänsklighet och ondska på sin spets. Hur kan människor tillfoga varandra så mycket ont? Vad är det för samhällskrafter som lockar fram våld?
Psykoanalytikern Ludvig Igra grubb-lar över detta i boken ”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet” (Natur och Kultur). Vår förmåga till omsorg och grymhet har sitt ursprung i samma källor, menar Igra. Endast en tunn hinna skiljer dem åt. Ibland spricker den.
Nazisternas utplåning av judarna under andra världskriget är det värsta och mest obegripliga exemplet. Kusligt nog var det bildade män och kvinnor av sin tid, inte några enstaka galningar, som genomförde förintelsen.
Igra, som själv har judisk bakgrund, berättar att han för några år sedan besökte koncentrationslägret i Dachau utanför München. Han insåg plötsligt att lägret legat i ett vackert småhusområde med trädgårdar. I lägret hamnade huvudsakligen politiska fångar, judar och ryska krigsfångar. Otaliga dog av umbäranden eller avrättades.
I det lilla samhället pågick under tolv år, 1933–45, ett helt vanligt familjeliv med högtider, middagar och trädgårdsskötsel samtidigt som massmord utfördes ett stenkast därifrån. ”Våld och vardaglighet kan samleva under de mest kusliga former”, konstaterar Igra.
Också i vår närtid finns skrämmande exempel på människans grymhet. I det forna Jugoslavien kunde plötsligt grannar bli bittra fiender. Vanligt folk mördade, våldtog och förödmjukade människor som de känt hela sitt liv.
I Afghanistan plågar människor varandra till döds påhejade av västvärldens självrättfärdiga ledare. För ”det godas skull” måste bomber falla och minor detonera.
Närheten mellan omsorg och grymhet är påfallande. Vi måste värna vår medkänsla med andra. Det tycks alltför lätt att utföra grymma handlingar när ledaren påtar sig, eller föreställs bära, det moraliska ansvaret, påpekar Igra. Totalitärt tänkande utgör en ständig frestelse. Risken är när ett ”psykiskt tunnelseende blivit befäst”, när den andra inte längre upplevs som en hel och riktig människa. Då blir grymheten möjlig. Demoniseringen av människor är livsfarlig.
Därför finns all anledning att utmana och ifrågasätta de totalitära idéerna, varhelst de predikas. Fundamentalism leder alltid till övergrepp.
I USA betraktas nu kritikerna mot Bushadministrationens krigshets som förrädare och icke-patrioter. Den politiska propagandan, tjänstvilligt vidareförd av stora nyhetsmedier som exempelvis CNN, liknar just den fundamentalism som anses vara västvärldens huvudfiende och skälet till bombningarna av fattiga muslimer.
”Det är frestande att underskatta den makt som fördomarnas förenklingar kan få över oss. Hur lockande är inte löftet om klarhet och sanning som alla tiders demagoger erbjudit oroliga och rådvilla”, skriver Igra och förordar ovisshetens lov.
Juldagsbudskapet om Gud som blir människa är en lovsång till humanismen, en hyllning till det mänskliga.
”Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra”, står det i Koranen. Vi ska vara medvetna om att vi hör till ett och samma släkte. Samma tema återkommer i judendomen och kristendomen, ja i alla stora religioner.
Förmågan att se sig själv i andra är solidaritetens grundval. När den andra blir vår jämlike omsluts hon av vårt ”vi”. Också främlingen är en medmänniska.