Israelisk poet förordar bojkott
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-08-26
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är trångt och svettigt i hörsalen. Vi lyssnar intensivt på Yitzhak Laor, israelisk poet och litteraturkritiker, som bjudits in av Palestinagrupperna i Sverige.
Laor kallar den israeliska maktpolitiken för en ”ockupation utan lagar”. Ständigt sker brott mot de mänskliga rättigheterna. Dagligen utsätts ett helt folk – palestinierna – för förnedring och lidande.
Laors beskrivning av det vardagliga förtrycket – alla gränskontroller, passpolitiken, husrivningarna, bosättningarna, utegångsförbuden och så vidare – känner jag igen från min resa på Västbanken strax före sommaren. Livet har så påtagligt försvårats för palestinierna. Självklara saker som att ta sig till och från arbetet, hämta barnen i skolan eller handla mat tar oändlig tid och blir ofta helt omöjliga projekt. Barnen i Nablus tvingas sitta inne i 30 graders värme i de trånga husen på grund av israeliskt påbud om utegångsförbud.
– Vad är det för liv? Palestinierna behandlas som djur, säger Laor.
Tyvärr rapporterar medierna sällan från vardagslivets horisont. Så fort en självmordsbombare slagit till kablas däremot nyhetsbilderna ut över världen. Sen kommer den israeliska arméns svar. Det tycks som om den militära logiken också behärskar journalistiken.
Därmed blir konflikten obegriplig eller så kläs den i religiösa termer. Hur kan någon
bli så fanatisk att han eller hon spränger sig själv till döds? undrar vi välmående västerlänningar.
– Det handlar om hopplöshet. Självklart är jag helt mot terrorattacker. Jag undviker att åka buss. Men det pågående förtrycket och förnedringen av palestinierna skapar desperation. Vad ska människor hoppas på? frågar Laor.
Han beskriver den tveeggade hållning som många israeler har: å ena sidan vill man inte erkänna att man lever i en krigszon, å andra sidan ökar hela tiden rädslan och otryggheten.
Det sista offret från bombattentatet på universitetet i Jerusalem dog nyligen. Hon var aktiv i den israeliska fredsrörelsen – Women in black. Hennes man är professor i hebreiska. När han frågade henne på sjukhuset om han kunde göra något svarade hon:
”Ring vår regering och få den att förstå att den inte kan fortsätta så här.”
Laor har samma budskap till oss. Omvärlden måste göra allt för att få israelerna att inse att också deras liv förvärras av ockupationen. En bojkott av Israel kan förändra den israeliska opinionen, tror han.
Av den israeliska fredsrörelsen finns i dag bara spillror. I stället växer mindre men mer praktiskt inriktade rörelser fram. Laor nämner de höga militärer som vägrar göra militärtjänst på ockuperat område, de äldre kvinnorna som ställer sig och stirrar ut de unga israeliska soldaterna vid gränskontrollerna och rabbinerna för mänskliga rättigheter som planterar nya olivträd så fort israelisk militär förstört palestiniernas odlingar.
Ur den vardagliga kärleken till nästan växer hoppet.