Stolt – men är han nöjd?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Med den slitna devisen ”stolt men inte nöjd” presenterade socialdemokraterna i går en rapport om allt gott de uträttat sedan partiet övertog regeringsansvaret 1994.

Det är på många sätt en imponerande katalog. Det mesta har blivit bättre, från sysselsättning och föräldraförsäkring till återvinning av elektronikavfall.

Man får gå tillbaka till sextiotalets rekordår för att se lika stora reallöneökningar som under de senaste åren. Fast de förnekar det, är socialdemokraterna nog rätt nöjda med vad de åstadkommit.

Få bestrider Göran Perssons upprepade fras att ”det går bra för Sverige”. Särskilt om man som socialdemokraterna jämför med hur det såg ut i början av nittiotalet då de borgerliga partierna regerade.

Ekonomin främst

En regering kan sällan beskyllas för allt elände i dåliga tider. Lika litet kan den ta åt sig äran av allt som gått bra i goda.

Socialdemokraterna har haft god hjälp av den internationella konjunkturen. Särskilt lyckosamt är förstås att de bästa resultaten har kunnat uppvisas i valtider, så väl 2002 som i år. Tur, säger oppositionen surt.

Grunden är emellertid att partiet under de tolv år de har regerat satt ekonomin främst. Det innebar att man inte ryggade för en hårdhänt saneringspolitik under nittiotalet.

Krispolitiken sved hårt för många. Den fick också långsiktiga negativa effekter i form av ökade sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Det talar partiet mindre om i sin rapport.

Borde bli en brakseger

Det förtar inte det grundläggande intrycket: om bara det ekonomiska resultatet avgjorde hur människor röstade skulle socialdemokraterna gå mot en brakseger i valet. Det gör de inte.

Socialdemokraternas största problem är inte den borgerliga alliansens ekonomiska alternativ. Dess nedskärningar av a-kassa, sjukförsäkring och föräldraförsäkring är inte bara orättfärdiga. De kan inte heller motiveras ekonomiskt.

Den debatten blir inte svår för regeringspartiet. Besvärligt blir det däremot om en allmän önskan om förändring, om inte annat så för dess egen skull, sprider sig bland väljarna.

Socialdemokraterna försöker i år vinna det fjärde valet i rad. De måste kämpa mot bilden av partiet som trött och slut på idéer.

Kanske är det därför de kallar sin rapport för ”Tolvåringen”. Partiet vill väl visa att de har barnasinnet och nyfikenheten i behåll.

Viktigare är att socialdemokratin i sitt valmanifest presenterar en modern och långsiktig reformpolitik som inte bara handlar om att på ett bra sätt sköta landets affärer utan också om att förändra samhället.

Väljarna vill veta hur man exempelvis ska klara jobben i den ökade konkurrensen, de hårdare kraven i arbetslivet, de demografiska problemen med allt fler äldre, köerna till sjukvården och segregationen i våra storstäder.

TS