Valdebatt utan vilja och visioner
Sveriges television körde i går igång valrörelsen med en partiledardebatt. Under hela första timmen fick partiledarna debattera det de själva ville, utan uppföljning av pålästa reportrar eller styrning av debattledare.
Agenda-redaktionen kunde lika gärna ha direktsänt en riksdagsdebatt. Det hade nog givit mer åt tittarna.
Vad vi såg och hörde var dock två regeringsalternativ. Båda sidor var samkörda. Maria Wetterstrand (mp) försökte slå split i det borgerliga blocket med att ställa frågor om biståndspolitiken och miljöpolitiken.
Men annars var det en stillsam diskussion.
Alltför stillsam.
Ämnen kretsade kring ersättningsnivåerna och arbetslösheten. Det är inte fel, för det är avgörande framtidsfrågor där de ideologiska skillnaderna är påtagliga.
I stället för att berätta hur de nya jobben ska skapas valde högeralliansen att ifrågasätta socialdemokratin. Lars Leijonborg (fp) började debatten med att angripa socialdemokraternas kritik mot alliansens a-kassepolitik. Så fick socialdemokraterna precis den debatt de vill ha, nämligen hur den generella välfärden ska vara utformad.
Leijonborgs markering visar att liberalerna har lämnat samsynen med socialdemokraterna om socialförsäkringssystemen.
Den viktiga inkomstbortfallsprincipen som förre folkpartiledaren Bengt Westerberg skrev en stridsskrift om tillsammans med dåvarande SKTF-ordföranden Sture Nordh (nu TCO-ordförande) för tio år sedan är inget som dagens folkparti står för.
Det är sorgligt.
– Jag vill ha en svensk modell, inte en amerikansk. Det förslag som högeralliansen har lagt gör Sverige kallare. Jag vill ha ett Sverige som håller ihop, sa Göran Persson (s).
Häri ligger valets viktigaste fråga: Hur ska samhället kunna utvecklas och fler jobb skapas utan att det slits sönder socialt och kulturellt?
Persson markerade att jobben, trygghetssystemen, de äldres situation och de gröna frågorna står högst på socialdemokratins dagordning. Det är bra.
Tyvärr nämnde han inte integrationen eller jämställdheten. Världen och Europa finns inte heller med när partiledarna diskuterar valet.
Valdebatten kom att utvecklas till i en tävlan om vem som är bäst socialdemokrat. Lars Leijonborg hävdade att arbetarrörelsen övergivit sitt klassiska arv. Maud Olofsson (c) tyckte det var stötande med ett arbetarparti som inte har fokus på arbetet. Och Fredrik Reinfeldt (m) sa att det enda systemskifte som hänt är att socialdemokraterna övergivit arbetslinjen.
Om de röd-gröna nu i sin budget kan visa en rejäl satsning på jobben, på forskningen och på näringslivsutvecklingen samtidigt som Sveriges ekonomi går bra och fler kommer i arbete får högeralliansen problem med trovärdigheten.
Alliansen måste svara på hur de nya jobben ska komma.
De röd-gröna måste i praktisk politik visa att arbetslösheten bekämpas och att Sverige utvecklas utan att solidariteten går om intet.
Valdebatten måste framförallt laddas med värderingar, visioner och vilja.
Annars somnar Sverige.