Handgranater gör mig faktiskt rädd
ag tillbringade ett år av mitt liv på A9:s kasernområde i Kristinehamn. Vi fick skjuta med K-pist och automatkarbiner, granatkastare och kulspruta. Vi lärde oss använda granatgevär, sprängdeg och pentylstubin.
Vi skulle skidtolka efter bandvagn, öva framryckning på linje och vakta rödheta kaminer i iskalla tält. Dödströtta tonåringar körde tunga fordon över skogsvägarnas svallis och en gång riktade ett annat förband sin haubits så illa att mina kompanikamrater hamnade mitt i målområdet.
Det kunde ha gått riktigt illa.
Det är väl lumparhistorier, en lika långtråkig som manlig och utdöende berättarform. Men det är nutiden som får mig att tänka på året i grönkläder.
Riktigt nervösa
Det var nämligen bara en gång som jag kan komma ihåg att våra befäl var riktigt nervösa, när vi skulle kasta utbildningens enda skarpa handgranat.
Nervositeten handlade om att någon skulle tappa granaten eller plötsligt paralyseras. Jag tror att vi fått order att bära stridsbältet utanpå grötkläderna om befälet tvingades rycka undan en fumlande soldat.
Handgranater är millitära vapen, och fruktansvärda sådana. Den är konstruerad för att splittras i tusentals små metallfragment när den detonerar.
En vägg av metal som sliter sönder hud, muskler och blodkärl på alla som finns för nära. I ett skyttevärn eller i ett slutet rum är effekten förödande.
Jag funderade på det där när jag lyssnade till partiledardebatten i veckan.
Handgranater tycks ha blivit standardbeväpning för landets kriminella. Äpplen kallas de visst, och under förra året exploderade i genomsnitt mer än en granat i veckan.
Fungerar på mig
Någon säger att de används för att skrämmas. Det fungerar i alla fall på mig.
I onsdags kväll, bara timmar efter partiledarnas debatt i riksdagen, small det utanför en polisstation i Malmö och i torsdags kväll exploderade ännu en laddning. Förra helgen dödades två människor med skjutvapen. Och för två veckor sedan dog en man i Huddinge. Han hade plockat upp en odetonerad granat.
Sverige befinner sig mitt i något slags kriminell kaprustning.
Det är inte ett krig som Jimmie Åkesson påstår, och lösningen är inte att skicka Sveriges fåtaliga soldater till förorten. Men situationen är allvarlig. Om vi ska vara ärliga vet de flesta av oss att hårdare straff och fler poliser bara är en liten del av svaret.
Morgan Johansson vill ha fler tvångsomhändertaganden av unga. Inte heller det kan vara hela lösningen.
Ska våldsspiralen brytas kommer det att krävas insatser i trasiga familjer, en politik för att bryta segregationen och klassklyftor. Och tidiga satsningar i skolan, förstås.
Handgranater hör hemma i krig, inte i svenska städer.