Löfvens militärsnack ett rejält klavertramp
Det finns faktiskt inget vänligt sätt att säga det här. När Stefan Löfven i går svarade på frågan om Jimmie Åkessons idé om att sätta in militären mot förortens kriminella gäng trampade han rejält i klaveret.
Argumenten behöver egentligen inte upprepas. De har vevats grundligt det senaste dygnet.
I kampen mot gängen är det knappast eldkraft som saknas. Snarare utredningsresurser, spaningsresultat och vittnen som vågar lita på rättssamhället. Handfasta bevis kort sagt.
Polisens uppgift
Inget av detta är sådant som militärer ska vara duktiga på. Däremot kan poliser just det.
Den som följer debatten kan också konstatera att den svenska försvarsmakten inte direkt är överdimensionerad för sin uppgift, att försvara landet. Dessutom borde tanken på att sätta in soldater mot den egna befolkningen få demokratiska ledare att dra efter andan.
Ingen tror egentligen att statsministern verkligen tror att militären kan sätta stopp för gängvåldet. Löfven borde kort sagt ha avfärdat Åkessons krigsretorik utan reservationer så hade saken varit ur världen.
Avfärdade inte militärer
Frågan vi måste ställa oss är förstås varför han inte gjorde det.
Man kan förstås som Löfven i efterhand gjorde på Facebook hävda att svaret egentligen handlade om något helt annat, som om militära helikoptrar skulle kunna användas vid ett terrorattentat.
Det kräver dock att vi accepterar att statsministern har allvarliga problem med det politiska gehöret. Gängvåldet var gårdagens fråga, och allt som sades skulle komma att tolkas i den ramen.
Det vet en politiker med Löfvens erfarenhet.
Ett rimligare svar är kanske att Löfven och hans medarbetare mötte riksdagsdebatten med ett enda mål för ögonen, att inte bli överflyglade - förlåt den militära metaforen - i frågan om hårda tag eller ordning och reda.
Att inte på några villkor framstå som mjuka.
Då blir svaret “jag utesluter ingenting” lättare att förstå.
Kan inte fungera
Problemet är att det aldrig kan fungerar.
Inte som lösning på det verkliga samhällsproblem som våldet och gängen utgör. Vill vi göra något åt situationen kommer det visserligen att krävas en mobilisering av samhällets alla krafter, men det är skolan, socialtjänsten och arbetsmarknadspolitiken snarare än försvaret som sitter på svaren.
Att försöka överträffa Moderater och Sverigedemokrater i kraven på hårdare tag kommer inte heller att fungera som politisk strategi. Det fick vi lära oss i går.
Högerpopulismen kan alltid skärpa retoriken ytterligare en smula, föreslå lite strängare straff, lite fler poliser och lite fler kameror. Eller som i går, trupper på gatorna.
Det är en diskussion där Löfven och Socialdemokraterna bara kan förlora.
