De ljuger om mångkulturalism
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-10-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Mångkultur i teorin, men inte i praktiken. I dag lägger Nihad Bunar, sociolog vid Växjö universitet, fram sin doktorsavhandling ”Skolan mitt i förorten”. Han synar hur segregation och integration påverkar skolorna i de marginaliserade förorterna. Och finner en offentlig lögn om multikulturalism.
Mångkultur beskrivs ofta som en guldgruva för skolor i utsatta områden. Där många elever har invandrarbakgrund får undervisningen en internationell prägel. Kulturer och språk möts och formar en utbildning helt i takt med den nya, globaliserade världen, resonerar politikerna.
Det låter bra. Men så låter det tyvärr bara i offentliga dokument och högtidstal. När det verkligen gäller stämplas ”invandrartäta skolor” som dåliga. En stor grupp elever som flytt från Kosovo börjar på en skola i Helsingborg. Men rektorn hade helst sluppit denna multikulturalism. ”Lärarna tyckte att det var jobbigt med så många invandrar-elever”, sammanfattar hon hur skolan har förändrats med de nya eleverna.
Det beror inte på att skolsystemet skulle vara mer rasistiskt än Sverige i övrigt. Skolan återspeglar ett samhälle indelat i ”vi” och ”dom”, där människors makt ofta avgörs av deras sociala och ekonomiska positioner. Men i stället för att se den diskriminering som drabbar många människor i storstädernas utsatta förorter, skyller samhället problemen på den stora andelen invandrade invånare.
Samhälleliga problem görs till individuella. Människor döms ut på grund av sin etnicitet. Det märks också i skolan.
”Även om till exempel språksvårigheter och föräldrarnas marginalisering kan ha sina orsaker i situationen på arbetsmarknaden eller att det handlar om nyanlända flyktingar, representeras de ändå oftast som specifika ’invandrarproblem’ relaterade till ’deras’ kultur, traditioner och arbetsmoral”, skriver Bunar.
Med tiden blir nidbilden av de utsatta förorterna självuppfyllande. Föräldrar som tar sina barn från ”invandrartäta skolor” klagar sällan på den skolans lärare och pedagogik. Men alla hänvisar till skolans ”dåliga rykte”.
En multikulturell skola på riktigt – för alla – kräver att skolsystemets struktur ses över, menar Bunar. Rätten att välja friskola har inneburit att infödda svenska elever och elever med akademiker i släkten oftare än andra väljer bort skolor i utsatta förorter.
Men förortsskolorna får inte tillräckliga resurser för att möta problemen som uppstår när elever slutar och tar pengarna med sig. Spiralen blir nedåtgående.
Vid sidan av ökad ekonomisk rättvisa måste kulturbegreppet vidgas. Mångkultur får inte bara ses som något för ”de andra” i ”invandrartäta skolor”. Det måste vara en rättighet för alla elever, oavsett etnisk bakgrund. Först då tas multikulturalismens stärkande kraft på allvar.
Men det kräver ett samhälle som ser och bekämpar etnisk diskriminering. ”När kulturell olikhet har börjat erkännas på arbets- och bostadsmarknaden som en positiv egenskap, då kommer även skolan att förhålla sig till mångfalden på ett annat sätt än den gör i dag”, skriver Bunar.
Han vågar se skolan för vad den är. En spegel av ett samhälle som stänger vissa människor ute.