Vi får försöka festa bort pesten en stund
Visst kan man ha en maskerad trots coronakrisen
Desperation sägs vara kreativitetens moder.
Efter två veckor i frivillig karantän började den sociala distanseringen kännas påtaglig, så till helgen bestämde vi oss för att arrangera en maskerad. Över Zoom.
Jag vet inte vad det är med maskerader och utklädnader som fascinerar mig så mycket, men min närmaste umgängeskrets försöker hitta en ursäkt för sådana fester ett par gånger per år. Halloween (självklart), skogsfester, vampyrfester, återkommande Risk-kvällar med klädkod krigiska hattar (jag hatar Risk – är bara med för sällskapet och min krigiska hatt), sommarbackanaler i skärgården där alla bar djurmask...
Fantasin sätter gränserna. Och det är väl poängen. Att maskeraden ger en chans att vara precis vad man vill bortom en vardag som är långt mycket gråare än det man har i huvudet.
Just nu vill jag verkligen att livet ska vara något annat än grått och oroligt.
Maskerader och överdådiga fester mitt i smittohärdar har en lång historia.
Så där satt vi. Ett skelett, en clown, en piga, en björn, en 20-talsskådis, en sommarbadare och en medelklassman från Nacka karaktäriserad med hjälp av en gasmask och Yasuragimorgonrock.
Maskerader och överdådiga fester mitt i smittohärdar har en lång historia. Karnevalen i Venedig, i år till stora delar inställd på grund av coronan, är känd för sina traditionella masker. En av dem är pestdoktorn – en mask med näbb som man fram till 1700-talet fyllde med kryddor i hopp om att dofterna skulle skydda från smittan. En av få aktiviteter som inte ställdes in på karnevalen i år var pestdoktorernas procession över Markusplatsen.
Berättelser om maskerader och smittor har ofta en moralisk poäng: ingen, allra minst den dekadenta överklassen, kan undfly döden.
I Edgar Allan Poes novell Röda dödens mask från 1842 låser Prins Prospero med sina adliga vänner in sig för att förlusta sig tills den onämnda sjukdomen blåst över.
Men döden, också han utklädd, lyckas slinka in. Salarna i Prosperos slott fylls av lik.
Riktigt den sensmoralen hoppas jag inte att vår Zoom-maskerad får.
Jag ser det snarare som ett enkelt sätt att skapa nya världar av det man har hemma, nu när världen utanför har stängt ned. En karantän kan vara en plats god nog att återupptäcka sin fantasi på.
Jag läser Poes poäng som att man har en moralisk plikt att inte fullständigt fly undan samhället mitt i en kris. Särskilt inte om man har makt, även om Poe nu kanske inte skrev en allegori om totalförsvaret direkt – där alla från individ till småföretag till stora staten har ansvar i ett krisläge.
Men maskeraden kan, för en kväll, ge en lucka där världen blir vad vi vill att den ska vara: Rolig, glamourös, lagom läskig eller till och med dråplig.
Så orkar vi med verkligheten igen när bakfyllan har släppt.