Kristersson kan snart få sitt eget Ibizagate
Högerradikaler skapar alltid problem
Sedan Liberalernas partiråd i söndags gjorde rent hus med alla reservationer mot samarbete med Sverigedemokraterna har alla ledande partimedlemmar kommenterat beslutet. Det är väl egentligen bara Sabunis företrädare, Jan Björklund, som inte haft en åsikt. Från ambassadörsresidenset i Rom hävdar han något slags diplomatisk immunitet i de interna striderna.
Ledningen tycks mena att de hittat en formel för att samverka med högerpopulismen utan att riktigt samverka. Liberalerna ska med sina knappt tre procent i opinionsmätningarna diktera villkoren för ett framtida regeringsarbete.
Håller på traditionen
Sabuni har anklagats för att överge grunden för partiets existensberättigande. Kanske, men när det gäller att vårda den självmärkvärdighet som alltid utmärkt folkpartister håller hon onekligen fanan högt.
I verkligheten blir det svårare, det har vi Jimmie Åkessons ord på. Efter förra helgens beslut konstaterade han - rätt självklart - att inflytande är förutsättningen för partiets stöd.
Erfarenheten talar dessutom för problem när anständiga borgerliga partier ger sig i lag med missnöjespartier och högerpopulister. Vi behöver inte ens ta till paralleller till de mörkaste delarna av Europas historia. Det räcker bra att titta på samtiden.
Har gått illa
Låt oss påminna Sabuni och hennes tilltänkta statsrådskollegor om hur det har gått på andra håll.
Ibizaaffären. I ett filmklipp som tyska medier publicerade 2019 kunde häpna österrikiska väljare se landets vicekansler och ledarens för det högerpopulistiska Frihetspartiet Heinz-Christian Strache dricka sprit och konspirera med vad han trodde var dottern till en rysk oligark.
Planen gick ut på att byta fördelar vid statliga upphandlingar mot positiva nyheter i en av Österrikes största tidningar.
Det hela var förstås en bluff och Strache tvingades avgå, men drog med sig den konservative regeringschefen Sebastian Kurz i fallet.
Efter nyvalet är Kutz nu tillbaka med större stöd än tidigare, men han tycks ha lärt sig en läxa. I dag leder han en koalition med det gröna partiet.
Brexit. När David Cameron 2013 lovade att ordna en folkomröstning om medlemskapet i EU ifall de konservativa vann valet handlade det om taktik. Nationalisterna i det egna partiet skulle hållas på gott humör innan de avfärdades i omröstningen.
Så gick det som bekant inte. Efter en kampanj byggd på avsiktliga lögner slutade omröstningen 2016 i en seger för unionsmotståndarna och processen har sedan dess kostat både Cameron och hans efterträdare, Theresa May, deras jobb.
Vad brexit kommer att kosta vanliga människor i Storbritannien och resten av Europa återstår fortfarande att summera.
Stormningen av kongressen i Washington. Det har bara gått tre månader sedan de där dramatiska timmarna den 6 januari. Ändå börjar nästan Donald Trumps tid i Vita huset kännas overkligt främmande. Tänk att vi på allvar såg en president i USA som redan under valrörelsen förberedde sig på att ifrågasätta valresultatet. Tänk att vi kunde läsa om hur han uppmanade valtjänstemän att "hitta" de röster han saknade. Och att det på allvar talades om att en besegrad ledare i en av världens stora demokratier skulle vägra flytta på sig.
Uppmanades att slåss
Tänk att vi kunde höra honom uppmana demonstranter att tåga mot den folkvalda församlingen och "slåss som bara fan". Och att de sedan gjorde precis det.
Trump frälste det republikanska partiet i valet 2016, men priset har varit högt.
Och det är inte säkert att man betalat slutnotan ännu. Som ett sista löfte innan han försvann mot golfbanan har Trump ju lovat att ta ut hämnd på de partikamrater som till sist vågade stå upp för det demokratiska systemet.
Som sagt, det behövs inte några storslagna historiska paralleller för att beskriva de risker anständiga borgerliga partier tar när de väljer att samarbete med extremhögern. Samtiden räcker ganska långt.