Världen som glömdes bort
Under helgen som gick var det som om omvärlden åter landade i våra vardagsrum. Efter månader av skattefrågor och andra inrikespolitiska debatter, fylldes medierna plötsligt av politiska nyheter från valprocesserna i Brasilien, Lettland och Bosnien.
På flera sätt är detta avgörande politiska händelser: vänsterns framtid i Latinamerika, Bosniens möjligheter att slita sig ur politisk etnifiering, Lettland väg mot politisk stabilitet.
Det var över ett år sedan vi senast hade en politisk debatt om sådana frågor.
När Reinfeldt läste upp regeringsförklaringen för ett år sedan stod vi mitt i den finanskrisen och Sverige var ordförande i EU. Talet innehöll därför flera punkter om den globala utvecklingen. Klimatförhandlingarna inför toppmötet i Köpenhamn. Östersjösamarbetet. Afghanistan. Gemensamma regleringar av finansmarknaderna.
Inte på någon av dessa punkter kan man ens med god vilja påstå att regeringen Reinfeldt drivit någon progressiv och framåtsyftande linje.
Men omvärlden var i alla fall närvarande.
Sedan inträdde svenskt politiskt liv i den globaldyslexi som brukar kallas valrörelse. Uppmärksamheten riktades bort från de flesta internationella frågor, möjligen med Afghanistan som det enda undantaget. I Almedalen i somras sa Reinfeldt nästan ingenting om utvecklingen utanför Sveriges gränser. Det gällde för övrigt de flesta partiledare.
Det var som om 1960-talet hade kommit åter. Som om Sverige återtagit det nationella självbestämmande som gröpts ur under 30 års globalisering. Som om de internationella politiska arenorna inte längre var en nyckel till politisk makt.
Nu är valet slut och jag hoppas att Reinfeldt nämner något om utrikespolitiken i morgondagens regeringsförklaring. Att han fogar in dess betydelse i andra politikområden. Och jag utgår från att de röd-gröna gör allt för att nåla fast Reinfeldt. Klimatfrågan är långt ifrån löst. Finansregleringarna har inte fått den fasta form många hoppades under den mest akuta krisen. Arbetslösheten är fortfarande i högsta grad ett europeiskt problem. Kriget i Afghanistan har inte mildrats.
Låt oss hoppas att statsministern inser detta. För inte kan väl utrikespolitiken i ytterligare fyra år skötas på entreprenad av Carl Bildt?