Arbetslöshet är inte bara siffror

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Är det någon som mins den 22 mars 1996? Göran Persson deklarerade att arbetslös­heten skulle halveras. En ambitiös målsättning, alltför ambitiös ansåg många den gången.

Senare skulle Persson som bekant ta lättare på sysselsättningsfrågan.

1996 nådde arbetslösheten rekord­höga 8 procent, och Sverige var lamslaget. Jobben, eller snarare bristen på jobb, dominerade den politiska debatten.

I tisdags, den 25 maj 2010, presenterade Statistiska centralbyrån nya siffror för arbetslösheten. SCB skriver den relativa arbetslösheten till 9,8 procent innan siffrorna rensats för nyutexaminerade studenter och annat som hör årstiden till.

Det är – hur man än läser siffrorna – historiskt.

Regeringen och regeringens experter tar saken med ro.

Det är ”inte självklart att man ska göra en negativ tolkning”, sa konjunkturinstitutets chef Mats Dillén. Ordföranden i regeringens finanspolitiska råd, professor Lars Calmfors, ansåg att ”arbetsmarknadsutvecklingen har varit förvånansvärt positiv”, och Anders Borg förklarade att utvecklingen varit ”starkare än vad vi räknat med”.

Lågt ställda förväntningar, för att sammanfatta. Hur kunde tio procents arbetslöshet hamna i den politiska debattens marginal? Hur kan situationen för tiotusentals långtidsarbetslösa och en rekordhög ungdomsarbetslöshet bara passera?

Ett svar skulle kunna vara att rapporteringen nästan alltid handlar om just siffror, inte om de människor som krisen drabbar.

– Det går inte att reducera arbetslösheten till procent, säger journalisten Gunhild Wallin.

Tillsammans med Anna D Öberg har hon skrivit boken ”Bakom krisens siffror”. Under sex månader har de två journalisterna talat med människor i Gislaved, en av de orter som drabbades hårdast av industrikrisen.

Personer som förlorat sina jobb, men också arbets­givare som tvingats säga upp medarbetare, och lokala politiker som på något sätt måste gå vidare.

I boken får de komma till tals, inte för att illustrera en vinkel utan därför att krisen handlar om dem.

– Vi möttes av ett före och ett efter, sa Anna D Öberg. Det är så katastrofer brukar skildras av dem som drabbats.

Och i Gislaved finns spåren kvar, liksom den envisa viljan att hitta vägar framåt. Det är så det är, när man tränger bakom krisens siffror.