Livsfarligt i 100 000 år
Publicerad 2011-03-16
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”Kan vi verkligen lita på säkerheten?”
Det finns dålig tajmning och det finns väldigt dålig tajmning. Och så finns Svensk kärnbränslehantering AB, SKB. I dag ska SKB lämna in sin ansökan om tillstånd att börja bygga ett system för att slutgiltigt ta hand om avfallet från den svenska kärnkraften. Det handlar om en inkapslingsanläggning i Oskarshamn och ett slutförvar i Forsmark. Det har gått 40 år sedan den första kärnkraftselen levererades till det svenska kraftnätet. Nu ska alltså avfallsfrågan, en av de ständigt återkommande invändningarna mot kärnkraften, få sin lösning. Det utbrända avfallet måste hållas avskilt från människor och natur i minst 100?000 år. Det är, som en jämförelse, fyra gånger så lång tid som gått sedan höjdpunkten på den senaste istiden. Och det är mer än tjugo gånger så lång tid som gått sedan pyramiderna byggdes. Under den tiden får förvaret inte skadas, det får inte frätas sönder och det får inte läcka. Att lämna den garantin vore en utmaning vilken dag som helst. Att göra det samtidigt som världen betraktar det allvarligaste kärnkraftshaveriet sedan Tjernobyl borde vara omöjligt.
Många frågetecken kvarstår
Den metod som SKB tänkt använda innebär att avfallet kapslas in i koppar. Kapslarna placeras sedan i lera 500 meter ner i det uppländska urberget och därefter försluts tunnlar och bergrum. Helt säkert, försäkrar SKB. Andra är inte lika övertygade. Vissa menar att kopparkapslarna trots allt kommer ett korrodera, andra känner tveksamhet om grundvattnets rörelser. Men framför allt ställer ändå SKB:s ansökan om att få bygga ett slutförvar kärnkraftens avgörande fråga. Kan vi – med tanke på riskerna – verkligen lita på säkerheten? Kan vi vara övertygade om att verkligen alla risker, alla misstag och alla eventualiteter har räknats in?
Olyckan ger oss svar
I Fukushima levereras just nu ett slags svar. I går kväll japansk tid uppgraderades olyckan till en sexa på den sjugradig skalan. En nivå under Tjernobyl. Tekniker och experter kämpar förtvivlat för att undvika den totala katastrofen, samtidigt som radioaktiviteten fortsätter att stiga. Ett annat svar fick vi i Sverige under sommaren 2006. Då höll kraftverket i Forsmark på att förlora strömförsörjningen. Hälften av reservkraften vägrade starta och instrumenten slocknade. Den gången tycks personalen ha fattat de riktiga besluten, men haveriet var inte långt borta. Planerna på slutförvaring av avfallet borde i alla fall lära oss en sak. Vi kan inte vara beroende av en teknik som skapar avfall som är livsfarligt i över 100 000 år.
Ingvar Persson