Friterad pizza väntar för LO
Il Presidente heter Neapels oslagbara pizzakrog, väl dold i gamla stans smalaste gränd. Vid ingången finns en jättelik signerad bild på USA:s president. Bill Clinton, inte unge Bush. Clinton mumsade nöjt i sig ställets specialitet, en ohyggligt stor, lätt kväljande friterad pizza.
Jag har bestämt träff med Gian Giacomo Migone, evig vän, mångårig senator och numera utrikespolitisk rådgivare åt Sergio Cofferati. Mannen som ledde förra årets miljonstora demonstrationer mot högerns krav om försämrad arbetsrätt. Cofferati har avgått som ordförande i CGIL, landets största landsorganisation. Numera är han åter tjänsteman på Pirelli. Kvällarna och fritiden ägnar han åt att lyssna på opera och att ur ruinerna av den gamla vänstern bygga en ny. Vi diskuterar kriget.
Berlusconi omfamnade som alltid USA. På nytt gick miljontals ut på gatorna och sa nej. 90 procent var emot och de välsignades av påven och hans stora hus.
Berlusconi retirerade en aning. Gärna krig men inte med hjälp av italienska soldater.
– Påven griper tillbaka till Johannes XXIII:s tes om freden ”Pacem in Terris”. Han ser Europa som den möjliga tredje vägen mellan diktaturen och den amerikanska kapitalismen, säger Migone.
– Äntligen tycks det finnas ett folkligt stöd för ett mer självständigt Europa. Östeuropéernas proamerikanism är övergående. Den tar slut när de märker att USA saknar intresse för att ge dem materiellt stöd.
Migones tes sammanfaller med Timothy Garton Ashs bedömning. Han vet mer om Östeuropa än de flesta.
– Har du märkt att den europeiska borgerligheten slutat intressera sig för ett federalt Europa? De är mer lojala med Bush-administrationen än med EU. Så är det med Berlusconi, Aznar, holländarna och tyska CDU.
Frågan kommer oundvikligen: ”Hur ser det ut i Sverige.”
– Jo, försöker jag: Den politiska högern stod givakt bakom Bush. Och den talar absolut inte om federalism. Sen har vi snart folkomröstning om EMU.
– Vänsterpartierna röstar förstås ja, säger Migone. Helt strategiskt för ett självständigare Europa.
– Tja. Den stora delen av arbetarrörelsen är splittrad. LO krävde buffertfonder (fondi di tampone) för att säga ja.
– Men euron är fullkomligt avgörande för ett litet land. Och Sverige behövs. Vi, precis som franska vänstern, försöker översätta delar av svensk socialdemokrati.
– Men, invänder jag: Vi vill vara självständiga, bevara välfärd och demokrati.
– I slutet av 90-talet styrde vänstern praktiskt taget hela EU. Det blev fiasko för att vi inte hade ett gemensamt projekt.
Jag drar igenom de vanliga argumenten om optimala valutaområden, bankcentralism i Frankfurt och teknokrati.
Pizzan är slut, lemonaden uppdrucken.
– Tycker verkligen LO-ledningen så? Då borde den komma hit och diskutera med Cofferati – stenhård anhängare av EMU men också av LO, till och med av löntagarfonder, säger Migone.
LO bör undvika den friterade pizzan.