”Julen är humbug”, sa nye ministern
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-26
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Julsaga med hjälp av Dickens och Scrooge
Till att börja med, den gamle kollegan och motståndaren var borta. En hård man hade han varit. Varken hetta eller köld bet på honom. Som någon sa: Inte ens de blindas hundar vågade närma sig honom.
Nu var ministern ensam om makten. Belåtet skådade han ut över sitt arbetsrum. Bredvid slet en av medarbetarna i dunkel och kyla med att skriva ut årets sista regeringsförslag.
Julen hade anlänt och två män ur den växande välgörenhetsarmén hade nått ministerns rum: Vad gjorde vakterna i kansliet? Julglögg?
De båda besökarna bad ministern om hjälp till de fattiga och hemlösa.
–Ì´0;Vet hut. Har då inte fängelserna några rum och behöver inte arbetshusen extrahjälp, sa ministern.
En utarbetad tjänsteman tittade in till ministern och önskade trevlig helg. Han dristade sig bjuda ministern på julmiddag.
–Ì´0;Julen är bara humbug och förresten vad har ni för skäl att begära trivsel, sa ministern och begav sig mot sitt hem. På vägarna trängdes arbetslösa med fattiga barn.
Ministern tände en liten men värmande brasa i sin mexitegelvilla. Då, helt oväntat, hörde han brus och brak som av en människa. Ministern anade en röst, till förväxling lik hans föregångares, sedan länge i husarrest bland kor och hästar.
–Ì´0;Tänk om, sa rösten: Se till att också de fattiga kan tända ett ljus i sina eländiga hem, sa rösten.
Ministern, annars icke troende, såg sin gamle debattmotståndare, insnärjd i och tyngd av väldiga, rasslande kedjor.
–Ì´0;Jag vill varna dig, sa gengångaren: Om du inte gör bättring och kämpar för rättvisa och solidaritet tvingas du dela mitt ödeÌ´0;–Ì´0;evig resa runt jorden, aldrig någon ro.
– Lyssna till de andar som kommer till ditt hem under julens natt, sa föregångaren och försvann mot rymden tillsammans med tidens alla astronauter.
En timme efter midnatt, när kyrkklockan dånat sitt ödesmättade slag, trängde sig den första anden in hos ministern. Det var det förflutnas ande. Han berättade om oförrätter i ministerns förgångna. Om mobbning, om gamle partiledaren som hånat honom och till synes slagit sönder en lovande karriär och drivit med honom för hans enkla ursprung.
Ministern mindes med fasa livet i politikens skugga, fnisset från de jämnåriga, påtvingad utbildning i affärslivet, misslyckade böcker och ständigt dessa överläggningar med ordningsmakten, hans enda politiska bas. Han hade klagat hos ledaren men ignorerats.
Klockan slog på nytt och en ny ande sökte sig till ministerhemmetÌ´0;–Ì´0;nuets ande. Hon berättade om fattigdomen i världen och socialt elände hemma. Anden påminde om nedskuret bistånd och projicerade bilder av svältande barn på ministerns vitmålade vägg.
På en gammaldags bandspelare vittnade arbetslösa om ekonomisk knapphet, pengar som inte räckte till sill och skinka under julen. Och inte till barnens julklappar.
På nytagna videofilmer fick ministern se hur välfödda partivänner från Danderyd och Vellinge styckade julkalkoner och korkade upp julchampagnen medan fattiga i Landskrona fick doppa sitt julbröd i det grumliga Öresundsvattnet.
Ministern flydde till sitt rum och tände alla ljusen i sina vackra kandelabrar. Kanske skulle det driva anden på dörren.
Inget hjälpte. Än en gång slog kyrkklockan och in for nattens tredje ande, den mest fasansfulla av alla. Han berättade om ensamhet och övergivenhet. Folket som flydde ministern och hans parti. Anden läste upp en handfull svarta opinionsmätningar. Du hotas, sa anden, av samma ohyggliga öde som din gamle partiledare. Han som förföljde dig. Han övergavs av folket och väljarna och sändes ut för att skåda krig och våld. Och blev till slut helt besatt av pengar.
–Ì´0;Du kan undvika detta hemska, fast bara om du ändrar dig, sa anden.
Ministern vaknade, strålande av glädje. Försoningen, friden och vänligheten följde ministern på morgonpromenaden. Han ville erövra dygder som ”rättvisa” och ”solidaritet” och slet sönder sin gamla orättvisa politik. Folket förundrades över hans förvandling och gladdes. Några skrattade åt honom. Men som ministern resonerade: Hans eget hjärta skrattade och det var nog för honom.
Han prisade sin föregångare som varnat honom och manat honom välja en annan väg än girighetens och orättvisans.
Och folket runt ministern förenades i ett vackert julbudskap: ”Gud välsigne oss. Varenda en”.
OS, fritt efter Dickens Julsaga från 1843.