Röda bärklasar och mjuk snö
I veckan konstaterades att den norska ekonomin är på väg att växa om den svenska. Det hävdar i alla fall chefsekonomen på Norges största bank.
Eftersom norrmännen bara är hälften så många betyder det att varje norrman producerar ett dubbelt så stort värde som den genomsnittliga svensken.
Sådant svider. I synnerhet när vi talar om ett land som anser sig ha råd med frigående kreatur, en levande landsbygd och till och med en viss jämlikhetsdebatt. Precis sådant vi svenskar fått höra att vi måste avstå ifrån i tillväxtens namn.
Förklaringen är naturligtvis oljan, och att Norge har billig energi att driva sin tunga industri med. Men kanske lär det oss trots allt något om vad som skapar rikedom, och konkurrenskraft, i den nya ekonomiska världsordningen.
Klassisk industri och råvaruproduktion, också sådant som sedan länge dömts ut i Stockholms konferensvåningar. Där stavas arbetslinjen numer hushållsnära tjänster och ryska städerskor.
Jag kan se det hemma i Ludvika. ABB, vars kompetens när det gäller kraftöverföring överlevt både katastrofala utlandssatsningar och bonusskandaler i rekordklassen, bygger ut. När Kina, Indien och Sydafrika ska industrialiseras behövs transformatorer och ställverk.
Och i Grängesberg, där gruvlavarna sedan tjugo år vaktar över vattenfyllda schakt räknas det nu på möjligheterna att pumpa gruvan torr och återuppta driften. När ytterligare ett par miljarder människor dras in i det världsekonomiska utbytet kommer det att behövas stål.
Så kan globaliseringen också se ut.
I veckan såg vi också slutet på en modern tradition i inledning av nyhetsåret, svenska mediers bevakning av bilmässan i Detroit. I sanningens namn handlar det inte så mycket om bilar, men desto mer om svenska journalister och politikers möjlighet att komma nära de amerikanska bildirektörer som fattar besluten om fordonsindustrins framtid.
Om ett år finns knappast det behovet kvar. Saab:s framtid är oviss, men den lär i alla fall inte finnas i GM, och Volvo ska säljas. Jöran Hägglunds efterträdare och följet av reportrar får kanske söka efter en bilmässa i Peking.
Det är en annan bild av hur globaliseringen griper in i vardagen.
Kylan släpper inte greppet. Ibland blir det nästan sagolikt vackert.
En skimrande vinterdag slog hundratals björktrastar ner i rönnen utanför vardagsrumsfönstret. Flocken innehöll sidensvansar också, men bara enstaka.
Under några timmar förvandlades trädet, tyngt av tunga röda bärklasar och mjuk snö till ett flaxande inferno. Efteråt återvände stillheten.
Enligt fågelböckerna skulle trastarna ha flyttat för flera månader sedan. Men vad ska man säga, ett år när jag plockade den sista trattkantarellen den första advent?
Jag vet att det är skillnad på väder och klimat, men visst är det något märkligt som händer.