Jag tror på socialism – av egoistiska skäl
Jag har svinont i ryggen, någonstans i övre ryggen, det strålar ut mot armen, någon nerv kanske är i kläm, kanske är det en muskel, naprapaten vet inte riktigt heller.
Det har gjort mig egoistisk. Denna molande smärta har fått mig att tro på – naprapatismen.
Jag blir aldrig så individualistisk som när jag är sjuk. Jag, jag, jag! Solidaritet kommer först när mitt är på det torra. Som folk är mest.
Visste ni att vi röstade på cirka 800 partier i EU-valet? 661 av dem förvisso singelröster och flera andra var felstavningar på partier som inte beställt röstsedlar (”Svenkarnas parti” fick 58 röster, ”Svenskarnas parti” 528), men även partier som Kristna Värdepartiet (528 röster), Djurens rätt (56), Satanistiskt initiativ (26) och Cannabispartiet (5).
Sedan fanns tio partier som fick många röster och hela nio av dem hamnade i EU-parlamentet. Det är stor skillnad från det gamla Sverige med fem partier, två tydliga block. Detta är ett nytt och missnöjt land där vi vill skräddarsy politiken på samma sätt som vi skräddarsyr nyhetssajter, Twitter, Instagram eller Facebook där vi följer oss själva och våra intressen, våra egna syften, våra egna världsbilder.
Vi tänker att just vårt särintresse slår ut alla andra.
Och när vi äntligen, efter ett år av hårt slit fullt med övertid eller med arbetslöshet ska få ha det lite gott, ja då regnar det och är kallt och vi bryter ihop. Vi tar vi ut det på – meteorologerna. Som om meteorologism var svaret.
– Folk beskyller mig personligen för vädret och tror att jag kan påverka det, sa Per Stenborg, meteorolog på SVT, efter att ha blivit väderhatad i veckan.
Det är en förvirrad tid, mycket måste fixas. Men först ryggen! Den friske har många önskningar, den sjuke bara en, heter det ju i ordstävet. Naprapatism är lösningen.
Eller alkoholism? Det var ju midsommar och nubbarna lindrade ryggsmärtan och löste alla andra samhällsproblem också. Just då. Men dagen efter inte så mycket.
Eller köttism? Kött är cancerframkallande och miljöfarligt, det vet jag, men just när jag äter en perfekt grillad entrecote och den salta kolgrillade smaken möter tungan blir jag som en nyfrälst kristdemokrat som är säker på att Gud också kan höja pensionerna och sjuksköterskelönerna.
Ack. Självbedrägeriet. Jag är en arm människa som ger efter för privata lustar och behov och inbillar mig att de är en universallösning. Detta splittrade jagsamhälles tråkigaste konsekvens är att kollektivet som egoistisk kraft glömts bort. Kollektiva lösningar är inte modernt längre. Alla vill ha sitt eget lilla parti, för vårt eget väl. Villaägare, miljövänner, rasister, feminister, bilister, abortister, nationalister, naprapatister …
Men. Egentligen. Om jag för en sekund glömmer mig själv, om jag tänker efter:
Jag tror inte att naprapatism kan bygga detta land. Jag tror inte ens att naprapatism kan fixa min rygg. Jag var bara arg, desperat och ville missnöjesrösta – på vadsomhelst. Jag hade ont och tänkte kort.
Jag tror på socialismen. Även det av egoistiska skäl; det som är bäst för de många är också bäst för mig och min rygg. Kollektivet, kom tillbaka, jag saknar dig.