Blir det slut på diskrimineringen?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Susanne Eberstein, socialdemokrat och ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, blev rikskänd när hon apropå homosexuellas rätt att prövas för adoption sa: ”Man kan inte chansa. Det är som att släppa ut ett nytt lösningsmedel och säga: Det är ingen som vet om det här är livsfarligt. Men vi släpper ut det och ser vad som händer.”

I morgon fattar socialdemokraternas partikongress beslut om homoadoptioner. Beslutet är avgörande. Om socialdemokraterna – liksom vänsterpartiet, miljöpartiet, centern och folkpartiet – säger ja, har Sverige snart en adoptionslagstiftning som inte diskriminerar människor på grund av deras sexualitet.

Susanne Eberstein hoppas naturligtvis på motsatsen. ”Barn vill inte avvika från mängden, utan likna varandra så långt som möjligt”, skrev hon i lördagens Aftonbladet. Hon uppmanade de socialdemokratiska kongressombuden att rösta nej, eftersom ”barnens bästa går före homorättigheter”.

Motståndare till homoadoptioner brukar resonera så. De skulle aldrig erkänna att de själva bär några fördomar mot homosexuella, men låter ändå sådana fördomar bilda grund för sin argumentation. I stället för att med hjälp av lagstiftningen försöka åstadkomma ett samhälle som inte diskriminerar, vill de anpassa lagarna efter ett samhälle som gör det.

Normtänkandet kan inte bli tydligare. I vårt samhälle kan bara människor som anses ”vara som andra” – de vita, heterosexuella, kärnfriska och medelålders männen – ta sina rättigheter för givna. Resten får finna sig i att bli diskriminerade. Därför anser sig heterosexuella ha rätten att avgöra om homosexuella är bra föräldrar eller inte. Respekten mellan människor är ännu i vår tid inte självklar.

Mot den bakgrunden blir socialdemokraternas beslut om homoadoptioner inte bara en fråga om homosexuellas föräldraskap. Det blir en värdemätare på partiets människosyn. Är socialdemokratin villig att ta striden mot de förtryckande normerna?

I förslaget till nytt partiprogram råder det ingen tvekan. Programkommissionen beskriver sexuell läggning som en av grunderna för förtryck: ”Den enskilda individen blir inte bemött som en individ och får inte utvecklas i enlighet med egna val [?] Socialdemokratins uppgift är, nu som tidigare, att förändra de mönster och maktstrukturer i samhället som gör att några inte kan utvecklas fullt ut.”

Även socialdemokraterna i den statliga homoadoptionsutredningen, som kom i vintras, säger ja. Utredningen har visat att barn med homosexuella föräldrar inte far mer illa än andra barn.

Men partistyrelsen tvekar. Den slår visserligen fast att lagstiftningen inte ska diskriminera. Men samtidigt uttrycker den skepsis inför internationella homoadoptioner. Det är antingen en halvmesyr, eller ett försök till spel för gallerierna. Oavsett vilket behövs tydligare besked än så. Socialdemokraternas kongress måste slå fast att svenska lagar inte under några omständigheter får bygga på – och därmed legitimera – fördomar.

På spel står människors rätt att vara sig själva. Susanne Eberstein kanske nöjer sig med ett samhälle där normerna gör att barn till varje pris måste likna andra. Jag gör det inte.

Åsa Petersen