Nu börjar jakten på Anders Borg
8 april 2013. Politik på liv och död
Går samhället att förändra?
Socialdemokraterna tror fortfarande det.
I helgen hade partiet kongress i Göteborg. 350 ombud i en mörk sal, propositionsordningar och voteringar.
Arbetslösheten ska halveras, säger Stefan Löfven. Marknadskrafterna har fått för stort spelrum i välfärden, det vill sossarna ändra på. Det blir strid på kniven om föräldraförsäkringen, resultatet en feg kompromiss om en pappamånad till.
Politik är Socialdemokraternas verktyg.
Det som beslutades i Göteborg gillas nog egentligen av de flesta. Alla vill ha lägre arbetslöshet, det finns en överväldigande opinion emot vinster i välfärden. Det känns riktigt att Sverige inte ska exportera vapen till diktaturer och Fas 3 kan ingen försvara som har vettet i behåll.
Risken för Stefan Löfven är inte att folk inte gillar hans politik. Utan något helt annat.
I onsdags lades det upp en enkätfråga på Aftonbladet.se. Frågan var: Kan Löfven få ner arbetslösheten?
Notera frågeställningen. Inte ”är Löfvens förslag bra”. Utan ”kan han”.
Alternativet ”Inte en chans” hade en majoritet av rösterna när drygt 20 000 personer hade svarat. Inte ett statistiskt underlag det går att dra slutsatser ifrån. Men detta är samhällsdebattens kärna just nu: Kan vi över huvud taget göra något åt de problem vi ser?
Anders Borg har inte ett enda förslag för att få ner arbetslösheten. När Stefan Löfven presenterade målet om att den ska bli lägst i EU svarade finansministern med en presskonferens där han förklarade varför det inte gick.
Jag tror att nästa val blir en folkomröstning om detta: Går samhället att förändra?
Blir det ja på den frågan blir Stefan Löfven statsminister.
Blir det nej så regerar Anders Borg vidare.
Valet 2006 var det annorlunda. Då gick även Moderaterna till val på politik. En idé om hur jobb skulle skapas, hur utanförskapet skulle minska.
Nu har Borgs enkla lösningar prövats. De fungerade inte. Och det enda sättet att förklara misslyckandet är att säga att politiken inte spelar någon roll. Att ansvar är motsatsen till aktivitet. Att regeringens jobb är att värna statens finanser, men inte att fixa jobben.
I boken ”Nya svenska väljare” av statsvetarna Henric Oscarsson och Sören Holmberg görs en genomgång av vilken betydelse ekonomin haft för väljarna de senaste valen. 2006 trodde svenska folket att den höga arbetslösheten var Göran Perssons fel. Han förlorade valet. 2010 däremot ansåg väljarna att den ekonomiska krisen var utanför Anders Borgs kontroll. Han blev omvald.
Slutsatsen i boken är att Socialdemokraterna måste lyckas politisera ekonomin om de ska ha en chans. ”Ansvar och skuld måste läggas till de ekonomiska bedömningarna om något ska hända på valdagen”, skriver Oscarsson och Holmberg. Det räcker inte med att spela lika om regeringsdugligheten. Den höga arbetslösheten måste kopplas till Anders Borg, och han får inte komma undan.
Det är därför Löfvens mål om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i Europa är bra. Det ställer krav på Socialdemokraterna att leverera bättre politik. Och det sätter ljuset på Borgs bluff, den om att inget som händer är hans fel.
Politiker kan inte fixa allt.
Men tro inte på Anders Borg nästa gång han skyller fiaskot med Fas 3 på världskonjunkturen. För så här är det:
Vi kan välja hur vår skola ska vara organiserad och hur mycket vi vill satsa på den.
Vi bestämmer själva om vi vill sälja vapen till diktaturer eller inte.
Vi kan säga nej till att låta jobbcoacher tjäna miljoner på att låta arbetslösa stöpa ljus, och ja till att unga människor ska få en andra chans.
Går samhället att förändra?
Ja. Det gör det.