Lär av Luther, Lundgren!
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-11-29
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Moderatledaren Bo Lundgren uppmanar ärkebiskop K G Hammar att sluta driva vänsterpolitik eller avgå som ärkebiskop. (DN i går.)
Socialdemokraternas partisekreterare Lars Stjernkvist och SSU-ordförande Mikael Damberg försvarar kyrkoledningen.
Uppochnedvända världen kan man tycka. Historiskt sett har kyrkan aldrig varit opolitisk. När arbetarrörelsen växte fram predikade kyrkans män mot dessa ”barn av satan”. Länge ansågs det som en självklarhet att Svenska kyrkans ärkebiskop satt i styrelsen för högerorganet Svenska Dagbladet.
Inte undra på att högern nu är förvirrad, när präster och biskopar vågar ifrågasätta rådande ekonomiska ordning, försvara de fattiga och predika fred framför bomber.
”Samtidigt som det finns all anledning att respektera K G Hammars väl utförda kyrkliga gärning, går det dessvärre inte att bortse från att han använder sin ställning för att driva politik”, skriver Lundgren.
Häri ligger felsynen. Bo Lundgren vill i platonsk anda skilja på kropp och själ och drar slutsatsen att kyrkan ska hålla sig till själen, det vill säga kyrkan ska stå för andlighet och inte lägga sig i jordiska ting som krig och fred, rättvisa och människovärde.
En hård kritiker mot den sortens förandligade syn på kristendomen var reformatorn Martin Luther. Som tillhörig den evangelisk-lutherska kyrkan borde Lundgren känna till honom.
Luther var munken som inte stod ut med det instängda klosterlivet utan ansåg att kärleken till nästan måste visa sig i vardagslivet. När man arbetar, arbetar man för sin nästa. Men om produktionen är så ordnad att arbetaren inte längre förmår skapa det bästa för sin nästa blir han en främling för henne. Detta resonemang inspirerade för övrigt Karl Marx några hundra år senare att formulera teorin om alienationen.
I Stora katekesen utvecklar Luther vad tron på Gud innebär: Det varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig är i verkligheten din Gud. Poängen är att alla har en gud, något de ”fäster sitt hjärta vid”. Den avgörande frågan blir därför: Vem är din gud? Vilket är det mest angelägna livsmålet?
”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon”, säger Jesus och ställer lärjungarna inför ett vägval. Luther pekar ut penningen som den värsta avguden.
Våren 1539 drabbades Wittenberg, staden där Luther verkade, av missväxt. Priserna på spannmål steg. Många spannmålshandlare började lagra i väntan på att priset skulle stiga ytterligare. Priserna sköt kraftigt i höjden och kapitalisterna tjänade bra med pengar. För Wittenbergs arbetare blev det däremot katastrof. De tvingades låna pengar för att kunna köpa bröd. Behovet av lån ökade och räntan steg. Hur reagerade Luther?
Jo, han blev förbannad och skrev ”En förmaning till prästerna att predika mot ockret” – ett oerhört fränt angrepp mot sin tids ekonomiska makthavare.
I valet mellan Gud och Mammon, väljer ärkebiskop Hammar Gud.
Upprörande?