Östros hjärta bultar för skolan
Medan sommarlovslediga ungdomar badar från klipporna vid Tantolunden i Stockholm läser jag utbildningsminister Thomas Östros genomtänkta och ganska stillsamma text i ”Skolboken”, utgiven av socialdemokraternas tankesmedja.
Utbildningsministern söker en tredje väg i sättet att tänka om skolan, bortom motsatsparet ”plugg” eller ”flum”.
”Risken finns att argumenten mot föråldrade inlärningsmetoder leder till ett nedvärderande av kunskaper, och de rättmätiga kraven på ordning och studiero inskränks till en debatt om lärares disciplinära befogenheter och ett förlöjligande av elevinflytande”, skriver han.
Just så. Goda kunskaper innebär en stabil grund att stå på i livet. Men dagens samhälle och arbetsliv kräver också förmågan att tänka kritiskt och söka egen kunskap. Skolan måste kunna ge sina elever både och.
I skoldebatten låter det ofta som om skolans kunskapskrav, och därmed elevernas kunskaper, har sjunkit generellt och drastiskt. Så är inte fallet. Östros påpekar att det inte är de höga betygen som minskar – utan de låga som ökar.
Skolor i välbeställda områdenhar på senare år redovisat allt högre betygsnivåer. Samtidigt har skolorna i områden med många nyanlända flyktingar, låga medelinkomster och låg utbildningsnivå fått kraftigt försämrade resultat.
Skolverket konstaterar, föga förvånande, att de ekonomiska besparingar som drabbade skolan på 1990-talet har satt särskilt djupa spår i mindre privilegierade områden.
Lösningen på skolans problem är inte en radikalt annorlunda undervisning, utan medvetna satsningar på skolor i utsatta områden. Det kräver enligt Östros ”tydliga politiker som vågar ge mer pengar till skolor i utsatta områden än till andra skolor”. ”Lika möjligheter kräver olika resurser”, skriver han.
Stadigt förankrad i övertygelsen om alla människors lika värde och rätt vänder sig Östros mot de borgerliga politiker som vill sortera elever i bättre och sämre – för att sedan ge dem olika utbildning. Han fnyser åt elitisternas ”hycklande ömmande för dem de kallar ’de praktiska begåvningarna’. De som man inte ska trötta med att lära dem engelska eller matematik.”
Över huvud taget vittnar Östros text om ett hjärta som bultar för den sammanhållna skolan, där barn med olika erfarenheter får mötas och där alla elever sporras av lärare som tror på deras förmåga.
Lite synd är det då att Östros inte hårdare markerar mot friskolor som riktar sig mot specifika nationella eller religiösa grupper. Han skriver visserligen att han ”känner en oro” inför framväxten av religiösa och nationella friskolor men vill ändå inte ha något generellt förbud för ekonomiskt stöd till dem.
Borde det ändå inte övervägas? Skolan är redan i dag, på grund av boendesegregationen och klassklyftorna, inte så sammanhållen som den borde vara. Religiösa och nationella friskolor innebär ännu färre möten mellan barn som delar samhälle, men inte alltid verklighet.