Facket avslöjar heteronormen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-07-09
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag sitter på ett seminarium i Visby som håller på att utvecklas till ett enda stort kramkalas. Då tar Sören Andersson, ordförande för RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, till orda:
”Måste man gå igenom en etisk metamorfos för att kunna företräda sina homo- och bisexuella medlemmar? Varför behövs det en inre resa för att kunna jobba med mänskliga rättigheter?”
På podiet sitter – förutom Sören Andersson – LO:s vice ordförande Ulla Lindqvist, TCO:s ordförande Sture Nordh och Sacos ordförande Anna Ekström. Tillsammans symboliserar de en förskjutning i den offentliga debatten. Förut skickade facken ut nån ensam stackars eldsjäl när homo- och bisexuellas rättigheter skulle diskuteras. Numera bjuder de på sina absoluta toppar.
Fackbasarna vågar till och med vara självkritiska. ”Vi har inte jobbat så mycket med homorättigheter, eftersom vi inte har velat trampa in i våra medlemmars privata sfär. Först de senaste åren har vi börjat se homorättigheter som en arbetsmiljöfråga. Det handlar om att alla ska kunna gå till jobbet och må bra”, säger Ulla Lindqvist.
Anna Ekström är ännu tydligare:
”Jag är meritokrat. Människor ska bedömas utifrån vad de gör och kan, inte utifrån vem de är. Alltså måste kampen mot diskriminering, oavsett vem den drabbar, vara en av fackets kärnfrågor.”
Om resten av fackföreningsrörelsen delar Anna Ekströms mål har de ett digert jobb framför sig. Ungefär hälften av fackets homo- och bisexuella medlemmar upplever att kollegorna har fördomar, visar en studie från Arbetslivsinstitutet.
Bögarna och flatorna drabbas av direkta trakasserier och bristande socialt stöd från chefer och kollegor. Värst är situationen i mansdominerade fackförbund: myten om mannen innebär fortfarande inte att han kan åtrå och älska en annan man.
De fackliga centralorganisationerna har genomskådat heteronormen. ”Alla som inte motsvarar den manliga, heterosexuella normen betraktas som udda och avvikande. Därför diskrimineras homosexuella. Men mänskliga rättigheter utgår från att man är människa, inget annat. Att se det innebär att ta itu med sina egna normer, sin bild av sig själv. Därför finns en inneboende seghet i de här frågorna”, säger Sture Nordh.
Det är då Sören Andersson tröttnar och frågar om det verkligen behövs ”etiska metamorfoser” och ”inre resor” för att försvara den lagstadgade rätten att inte bli diskriminerad. Att genomskåda normerna är oerhört viktigt men vad gör facken i praktiken, ute på arbetsplatserna, för sina homosexuella medlemmar?
Officersförbundet har lagt in homorättigheter i sin grundkurs för förtroendevalda. SKTF och Kommunal jobbar också aktivt med bögarnas och flatornas situation.
Men medvetenheten är fortfarande bara i sin linda. Många homo- och bisexuella vittnar om diskriminerande attityder hos sina egna fackliga representanter – dem de borde skyddas av och inte mobbas av.
Fackbasarna har ett stort jobb att göra.