Det kan lika gärna gå åt helvete till festlig musik
Att stekarehousen är den nya rocken är bekymmersamt.
Dels förstås ur ren kvalitetsaspekt. Det är trist att barn av vår tid inte lyssnar på dagens version av den äkta housen som föddes kring 1980 och byggde på soul och disko. Eller på bra modern elektronisk musik, som de gravallvarliga marxisterna i The Knife.
Men djup och bajsnödighet är inte tiden, tiden är egoboost och tjoflöjt vid avgrunden. Jämför de uppfordrande gamla orden ”peace & love” med det lättsinnigt vulgära ”summerburst” – vilket väljer du?
Kids i dag lyssnar på housemusik som bygger på Da Buzz. Mest kända i genren är den svenska exportsuccén Swedish House Mafia, numera insomnade.
Samtidigt: Att barn har risig smak är inget nytt. Det har vi alla haft. Själv tyckte jag om Scorpions. Dålig musik är en fas vi växer ifrån och sedan skrattar åt.
Men med stekarehouse är jag rädd att det skett ett paradigmskifte.
Stekarehousens enorma genomslag kan vara det slutgiltiga popkulturella beviset för att världens egocentricitet och högerfiering blivit norm. Popmusik är inte längre per definition vänster.
Det finns en stark politisk symbolik i att den svennigaste ungdomsmusiken har sitt epicentrum på de stekiga nattklubbarna på Stureplan och bland bratsen i backslick som vaskar i Båstad och Visby om somrarna.
Axwell, David Guetta eller Alesso gör förstås inte uttalat politisk högermusik, det handlar om party, beats, fest, fest, party, party. Det är supereffektiv men tom musik. Den är plast. Plastic fantastic.
Men avsaknaden av politik i musik är politik i sig. Är man ett rikt barn är det självklart att i all enkelhet dansa huvudet ur led. Man är inte i behov av budskap eller djup, man är en stekare, man vaskar champagne, man tänker sitt, man har kul.
Men stekarehousen når numer långt fler än bratsen. Festivalen Summerburst – två kvällar på Ullevi i Göteborg nästa helg och två på Stadion i Stockholm helgen efter – är redan en jättesuccé. 110 000 biljetter är snart slut, det blir folkfest.
Samtidigt har rocken enorma problem i samma generation.
Från Borlänge kom det deppiga beskedet i veckan att Peace & Love läggs ned – en i mängden av traditionella rockfestivaler på landsorten som dött de senaste åren. Det finns många skäl till konkursen men det mest väsentliga är siffran 9 000. Så få personer hade förköpt biljetter för en festival med typiska rock- och syntband som Depeche Mode, Håkan Hellström, Queens of the Stone Age, First Aid Kit och Pet Shop Boys.
Rocken är passé. Sommaren 2013 ska det stekas. Det är ditåt det strävas, till det ljuva, sorglösa skit-i-andra-livet. Eller?
Eller är det värre än så? Ja jag är rädd för det.
Jag skulle också dynga ner mig och dansa huvudet ur led om jag var 20 år i dag. Jag skulle också spela Avicii så högt att hjärnan exploderade. Framtidsutsikterna är grymma. Det finns inga jobb, det finns inga bostäder, det finns ingen politisk vilja att bygga. Det kan lika gärna gå åt helvete till festlig musik.