Leijonborg daskar arbetslösa i ryggen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-18
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Berit Ericsson är 51 år. När tvätteriet i Västerås lades ner blev hon arbetslös efter nästan 30 år på samma arbetsplats.
”Jag har kompisar som säger att de aldrig kommer att få något jobb. Men jag brukar säga att man måste tro på sig själv. Man måste tro att det är klart jag får jobb. Jag skulle bli jättelycklig om de ringde i dag och sa: Kan du komma i morgon? Javisst”.
Berit längtar efter göra något nytt: ”Ingen mer tvätt, Jag tycker att jag har tvättat klart”. Hon kan till exempel tänka sig lagerjobb och fastighetsjobb.
Allt detta sa Berit Ericsson i Aktuellt i måndags kväll. Alliansregeringen hade presenterat sin ekonomiska vårproposition och Aktuellt visade ett klipp från partiledarnas bussturné i Mälardalen.
Berit Ericsson sitter framför en dator på arbetsförmedlingen i Västerås. Folkpartiledaren Lars Leijonborg stövlar in med händerna i byxfickorna och lutar sig över Berit, kisar mot datorn.
”Hej hej”, säger Leijonborg.
”Har du några tips till Berit?”, frågar en reporter.
”Ja, precis som hon gör, att söka allt möjligt, att vara öppen för en hel del”, svarar Leijonborg.
Sedan vänder han sin uppmärksamhet mot Berit och datorn igen.
”Kinakock, vad tror du om det, kan det va nåt?”, säger Leijonborg med ett leende i mungipan.
”Man måste kunna kinesiska där”, svarar Berit.
”HAHAHAHA”, skrockar Leijonborg högljutt.
”Där gick det inget bra”, säger Berit.
”Nä, just det, där får vi ordna en vidareutbildning”, säger Leijonborg fortfarande skrattandes och daskar Berit i ryggen med handflatan.
Folkpartiledarens arrogans kan inte göras tydligare. Han tror att han är rolig när han är elak. Han har inte en susning om hur man beter sig mot människor. Han förstår inte sin maktposition och privilegierade ställning utan tror att han är en kul tjomme som kan säga vad som helst till vem som helst.
Inte är det konstigt att allt fler folkpartistiska länsförbund vill byta ut Leijonborg som partiledare. Hans oförmåga att ta saker på allvar (läs: spionskandalen) och hans förmåga att kläcka ur sig grodor är pinsamma för liberalerna.
Leijonborgs översitteri mot Berit Ericsson avslöjar inte bara hans personliga brister. Hans översitteri är symptomatiskt för regeringens jobbpolitik. De arbetslösa respekteras inte. De är latmaskar som inte vill något, som måste tvingas till handling via fattigdom och flyttvång och andra ”incitament”. Tanken är att fler desperata arbetslösa ska skapa mer sysselsättning. Nya jobb som de arbetslösa kan söka är inte alls en lika viktig del av kalkylen. Alliansregeringen tror att det räcker att skrika ”SKÄRPNING!” till de där som inte gör rätt för sig.
Hemma i soffan, framför teven med finansministern Anders Borg i, säger Berit att det kändes nedvärderande när de borgerliga partiledarna kom in på arbetsförmedlingen, att det var som att de bara skulle ragga röster:
”Jag tyckte att det kändes jättefel. De hade ingenting där att göra”.