Borg och direktörer hot mot högre löner
Det närmar sig avtalsrörelse, och som vanligt duggar utspelen tätt.
IF Metalls Stefan Löfven talar om ”payback time” efter krisens uppoffringar. Tjänstemannafacket Unionen är försiktigare, men tycker också att det är dags för större löneökningar. ”Del av den växande kakan”, som förhandlingschefen Niklas Hjert uttrycker saken.
Svenskt Näringslivs Christer Ågren förstår inte vad det finns ”att ta revansch på”.
Konjunkturinstitutet säger att Anders Borgs mål om fem procents arbetslöshet kan nås, men bara om lönerna som mest ökar med drygt tre procent.
Och i torsdags hoppade fackförbundet Pappers av från det nya industriavtalet.
Dramatik. Ändå verkar de flesta tycka att den gamla normen, löneökningar i takt med våra konkurrensländer – möjligen justerade för produktiviteten – fortfarande är giltig.
Många anser dessutom att industrin i grunden måste bestämma nivån för hela arbetsmarknaden. Inte för att den är störst, men därför att den har den hårdaste konkurrensen.
Rimligt, men det kan inte betyda att det är omöjligt att ändra det relativa löneläget, till exempel de alltför låga lönerna i många kvinnodominerade yrken.
Det kan inte heller betyda att industrins avtal ska träffas utan hänsyn till synpunkter från andra. Samordning och samarbete är i själva verket en annan sida av normeringen.
Därför är arbetsgivarnas hysteriska kamp mot facklig samordning så svår att förstå.
En ordning där alla försöker få lite mer än alla andra skulle inte bara leda till huggsexa, konflikter och obehagliga räntehöjningar från Riksbanken. Den skulle också fördjupa klyftorna.
Det är möjligt att de anställda i till exempel den växande tjänstesektorn i någon avtalsrörelse skulle kunna förbättra sina villkor. Men i längden skulle det vara andra grupper som drog det längsta strået.
Pappers avhopp från det nya industriavtalet kan trassla till avtalsförhandlingarna, liksom statens inhopp och direktörernas försök att slå sönder det fackliga samarbetet.
Men de verkliga hoten mot lönebildningen finns inte vid förhandlingsborden. Hotet kommer i stället från arbetsmarknadspolitikens misslyckande. Regeringens jobbpolitik har skapat många som söker arbete, men få som är kvalificerade att ta de nya jobben.
Hotet kommer också från företagens växande vinster, aktieägarnas krav på utdelning och inte minst från direktörernas girighet. Bonusskandaler hjälper inte fackliga företrädare att ta ansvar.
Och när det gäller direktörer har maningar till återhållsamhet aldrig någon effekt.
Coop återlanserar delar av sitt blåvita sortiment. Tillfälligt och i begränsad upplaga, som det heter i reklamen.
Motsatsen till det Blåvitt en gång skulle stå för.
För:
Stefan Löfvén
Löneökningar:
Pengar
Emot:
Christer Ågren