Lönerna höjs med två procent nästa år
Scenen var precis den samma som för ett år sedan. Större delen av ensemblen också.
I konferenslokalerna på bottenvåningen i Teknikföretagens hus på Östermalm trängdes ledarna för fack och arbetsgivare inom den svenska exportindustrin med journalisterna och medhjälpare.
På scenen fanns IF Metalls ordförande Anders Ferbe, fackförbundet Unionens ordförande Martin Linder och Teknikföretagens chefsförhandlare Anders Weihe, till exempel.
Jämfört med när fack och arbetsgivare för ett år sedan presenterade ett avtal var det ändå på många sätt en annan pjäs som spelades.
Grinig stämning
Då, den sista mars 2016, var stämningen grinig. Förhandlingarna hade gått trögt och på andra delar av arbetsmarknaden hotade konflikter. LO hade misslyckats med sin samordning och arbetsgivarna med att få gehör för sin stenhårda nollinje.
På dagens presskonferens var minerna muntrare. Anders Weihe talade om ett avtal som båda parter kan vara “rimligt nöjda” med. Gladare än så låter han aldrig.
Weihe kan glädja sig åt att ha skrivit ett avtal som säkrar tre års arbetsfred i industrin. Han borde dessutom vara nöjd med att det inte blev dyrare. Enligt parterna kostar avtalet 6,5 procent under tre år. Själva lönerna ska höjas med 2 procent om året.
Det bör stärka industrins konkurrenskraft, och med dagens inflationsmål får det nog betraktas som ett slags anständighetsgräns för facken.
Låglönesatsning
Ferbe och de från facken kunde för sin del konstatera att arbetsgivarna till sist gått med på en låglönesatsning. På arbetsplatser med många lågavlönade ska lönerna helt enkelt höjas lite mer, i procent räknat.
På Samhall - där lönerna är låga - kan det betyda runt 70 kronor extra i månaden att fördela.
Inte mycket att skriva hem om, men det betyder att arbetsgivarna i praktiken tvingats acceptera principen att de lägst avlönade ska få lite mer.
När Teknikföretagens förhandlare envist försökte hävda att alla avtal alltid slutar på 6,5 procent lät han faktiskt lite som Bagdad Bob.
Låglönesatsningen kommer att påverka förhandlingarna på hela arbetsmarknaden. Stämningen på morgonens möte i LO:s styrelse lär också ha varit betydligt muntrare än för ett år sedan.
Dagens avtal kommer att bli normerande för stora delar av arbetsmarknaden. Industriavtalet och den svenska lönebildningsmodellen har fått en frist. Men det betyder inte att alla problem är lösta.
Trots att låglönesatsningen till stor del går till kvinnor finns fortfarande ingen riktig handlingsplan för att skapa jämställda löner.
Uppgörelsen påverkar inte heller lönerna för de allt större grupper som i dag har avtal utan fasta siffror. Och tillsammans med arbetskraftsbrist i många branscher riskerar det att skapa nya spänningar och nya krav på kompensation
Men för dagen är det alltså mungiporna upp hos både fack och arbetsgivare efter dagens uppgörelse.