Mördaren är hängd – dödandet fortsätter

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Två symboliska scener illustrerar det senaste Irakkriget:

USA:s president utropade våren 2003: ”Uppdraget fullbordat.” Segern celebrerades med att en väldig Saddamstaty vräktes omkull och krossades. Bilden skulle berätta om diktatorns fall och frihetens seger.

Den andra scenen utspelades i går och föreställer en maskerad bödel som lägger snaran om Saddams åldriga hals. Sekunderna efteråt jublar irakiska medborgare, mest kurder – krigets enda vinnare.

Diktatorn är äntligen död. Den ytterst bräckliga staten har tagit sig rätten att avrätta. Rättsprocessen har varit en svart fars. Den mest primitiva hämnden av alla är utkrävd. Och än en gång väntar medborgarna på sin frihet.

Samma dag som Saddam strypts sprängde bomber sönder mer än trettio människor i södra Irak. Att addera till försiktiga Iraq Body Counts dödslista: 58?000. Andra källor tiodubblar siffrorna.

Ingen i det moderna Iraks korta blodiga historia är ens i närheten av att likt Saddam Hussein förkroppsliga våldet, brutaliteten och den diktatoriska makten. Redan i tjugoårsåldern deltog han i ett mordförsök på landets ledare, Abd al-Karim. Efter landsflykt förenade han sig med det sekulära Baathpartiet som grep makten 1968.

Systematisk utrensning

Irak blev i praktiken en enpartidiktatur och Saddam rensade systematiskt ut sina fiender ibland – i anfall av paranoia – sina närmaste medarbetare. Väldiga folk­omflyttningar drevs igenom: hundratusentals kurder drevs till södra Irak. Skräckens republik var etablerad.

När Saddam blev president 1979 behärskade han hela maktapparaten: militär, stat, säkerhetstjänst och parti. Landet militariserades samtidigt som envåldshärskaren lät avrätta en stor del av arméns elit.

Saddams diktatur möttes med välvilja både från dåvarande Sovjet och från västvärlden. 1982 strök USA Irak från listan över länder som stödde terrorism. Vapen flödade in i landet, liksom investeringar i kärnteknologi. Iraks vänskap var viktig att odla, landets oljereserver tillhör världens största.

Omvärlden hjälpte till att skapa ett monster, användbar i kriget mot Iran – landet som skrämde efter den Khomeiniledda islamiska revolutionen. Priset för Iran–Irakkriget var omätligt: en miljon döda. Många av dem offer för gift- och gaskrig, framdrivet av Saddam. 5?000 kurder, Saddams egna medborgare, gasades till döds i Halabja. USA protesterade inte.

Samförståndet slogs i spillror två år senare, då Saddam Hussein lät invadera den lilla oljestaten Kuwait – ett hot mot nationell suveränitet och kanske än mer mot tryggad oljeförsörjning.

Med sin ”Ökenstorm” slog USA, den gången med FN-stöd, snabbt ut Iraks krigsmakt och spred, förstås, också död och lidande över civilbefolkningen.

Hårda fredsvillkor

Kriget kunde ha betytt slutet för Saddamdiktaturen. Shiamuslimer i söder – uppmuntrade av George Bush d ä – gjorde uppror och erövrade majoriteten av landets provinser. Deras frihetskamp vägde dock lätt jämfört med västvärldens behov av regional stabilitet. Shiamuslimerna lämnades ensamma i en hopplös försvarskamp mot Saddams fortfarande starka militärapparat.

FN skrev ut hårda fredsvillkor: skadestånd, löfte om nedmontering av alla massförstörelsevapen och sanktioner mot oljeexporten.

Sanktionerna drog svår nöd över befolkningen: väldig barnadödlighet, vattenförgiftning, förstört elsystem, tusenprocentiga prisökningar på mat.

Saddam och hans härskande skikt levde dock väl på smuggel, svarta affärer och hemliga uppgörelser. Diktatorn lät uppföra ytterligare palats.

En grundfråga prövades särskilt noga: Hade Irak massförstörelsevapen? FN:s vapeninspektörer, med tiden ledda av två svenskar, skulle undersöka.

USA, skrämt av 11 septembermassakern 2001, använde (lögnaktigt) förekomsten av massförstörelsevapen och irakiska relationer till al-Qaida för att 2003 på nytt invadera Irak.

Ett antikt drama

Som en ironisk parentes åskådliggör attacken också två närmast grekisk-antika dramer. Kampen mellan Saddamklanen och familjen Bush. Saddams söner har dödats och klanledaren själv utfärdade dödsdomar mot sina svärsöner.

Unge Bush anklagade Saddam för att försöka ”döda min far”. Familjernas öde vävs samman och in i världspolitik och krig.

USA och hären av ”villiga” slog sönder vad som fanns kvar av Saddams makt. Diktatorn, grävdes upp ur en liten källare nära hemstaden Tikrit: ynklig och förödmjukad och långt från sitt löfte att dö i strid.

Frigörelsen var inte det irakiska folkets, den förde i stället med sig ett ohyggligt krig, fört delvis efter etniska och religiösa motsättningar. Ockupanten förvandlade Abu Graib-fängelset, Saddams tortyrkammare, till platsen för nya skändligheter. Det civila är söndertrasat. Massfattigdom råder. 90 procent säger sig ha fått det sämre under det nya styret.

Missnöjet kan inte tolkas som längtan efter Saddamdiktaturen, det är en protest från ett folk som tvingas till fortsatt lidande och krig, långt efter diktatorns död.

Olle Svenning