Sex timmar, gör det oss lyckliga?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-15
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
S-kvinnor bråkar om vem som ska leda förbundet. Nalin Pekgul från Tensta är ordförande. Hon utmanas av Veronica Palm från Högdalen, en annan Stockholmsförort.
Striden handlar nog mer om person än om politik. Nalin Pekgul har gjort sig känd för att säga vad hon tycker, inte alltid diplomatiskt och även när det är obekvämt.
Att bara hänvisa till personliga egenskaper i ledarstriden funkar inte. Därför passar det bra att Pekgul och Palm tycker olika om sex timmars arbetsdag. Pekgul vill släppa det kravet. Palm vill fortsätta slåss för sex timmars arbetsdag.
S-kvinnors stolta krav är 35 år gammalt. 1972 presenterade förbundet programmet ”Familjen i framtiden”. Det innehöll tre krav: kvinnors rätt till arbete, fullt utbyggd barnomsorg och sex timmars arbetsdag.
Maj-Lis Lööw var med och tog fram programmet. Hon blev senare s-kvinnors ordförande. ”Kvinnors plats på arbetsmarknaden var inte självklar då. Så fort det blev problem sa man att kvinnorna borde gå tillbaka hem. Vi ville hitta en modell där kvinnor och män delade lika på försörjarrollen och vårdarrollen”, säger Lööw i P?1 Morgon.
Hon konstaterar att män på den tiden jobbade åtta timmar eller mer, medan kvinnor ofta bara jobbade fyra timmar. ”Vi gjorde ett logiskt räkneexempel: Då kan man väl jobba sex timmar var i?stället”, säger Lööw.
För mig är drömmen om sex timmars arbetsdag en frihetsreform. Mindre arbete och mer fritid för alla i en tid då folk verkar stressa ihjäl sig. En god vän till mig talar om korstryck. Det är så mycket som ska funka: jobbet, familjen, vänskaperna, hemmet, fritidsintressena – och ovanpå allt ska man vara snygg och glad. Det är lätt att kvävas av alla kraven.
Frågan är bara hur sex timmars arbetsdag passar ihop med den ekonomiska verkligheten. Antingen får arbetsgivarna betala, eller så får de anställda sänka sina löner. Är det verkligen möjligt i vår konsumtionsfixerade tid? Är alla som jobbar beredda att acceptera kortare arbetsdagar i?stället för löneökningar? Det är tveksamt.
Sex timmars arbetsdag har inte mycket med feminism att göra. Kortare arbetstider skulle inte automatiskt innebära att män tog mer ansvar för hemmet. Snarare skulle kvinnor få två timmar mer för städning, matlagning och tvätt. För att förändra könsrollerna hemma och på jobbet krävs andra politiska åtgärder. Som att dela föräldraförsäkringen.
Forskningen visar att könsrollerna cementeras när barnen kommer. Den som tar mest ansvar för hemmet när barnen är små fortsätter att göra det när barnen blir större. Därför måste kvinnor och män börja dela mer lika på föräldraledigheten.
Glöm inte heller alla de kvinnor – många av dem inom vården, omsorgen och handeln – som mest av allt skulle vilja jobba mer. Rätten till heltid känns som ett mer aktuellt feministiskt krav än generella arbetstidsförkortningar, lika för alla.
Låt inte drömmen om sex timmars arbetsdag stå i vägen för de verkliga feministiska utmaningarna.