Kulturmän och negerbollar kommer aldrig ena Sverige
Jag blev född i en småstad, jag växte upp och blev man i en småstad. Hur jag än vrider och vänder mig så kommer allt tillbaka igen.
I mitt hjärta lever mitt Stockholmsförakt, i min hjärna lever mitt landsortsförakt. Allt är komplicerat – i vanlig ordning. Kärleken ingår.
Hur är du?
Var kommer du ifrån?
Spelar det någon roll?
Ja.
Det spelar all roll. Vi är var vi bor, inte var vi kommer ifrån.
Nu är landet delat, mer delat än någonsin. EU-valet, opinionsmätningarna, inkomststatistiken, arbetslösheten, klassklyftorna. Vi är främlingar. Våra liv är olika och vi förstår inte varandra. Vi har ingen aning om andras liv, broarna har raserats. Vårt liv är en skräddarsydd internetbubbla. Solidaritet har länge varit passé.
Stad mot land. Eliten mot folket. Främst folket mot eliten. Eliten vill folket väl, men bara om den själv har sitt på det torra först. Därför har eliten i många år varit moderat. Folket har förakt för eliten, vilket handlar om komplex.
Det 30-åriga nyliberala ekonomiska projektet har lett oss hit till samhällets splittring. Individualiseringen – jag måste äta dig, annars äter du mig – och stora gruppers missnöje – jag fick inte vad du fick, jag hatar dig – har nått vägs ände. Nu?
Nu?
Här är vi, förvirrade och rädda.
Tiden är skrämmande och polariserad. 2014 är det mest postmoderna året i historien. Det finns inga sanningar, allt är särintresse. Solidaritet saknas. Alla tänker sitt. Stadens Fi och V på vänsterkanten, landets KD och SD på högerkanten. I mitten står vilsna liberaler och sossar som tittar häpet på när dryga, lågutbildade landsortsrasister bråkar med arroganta, välutbildade storstadsantirasister på sociala medier. De har ingen förståelse för varandra, de enas bara i förakt och självupptagenhet.
Polariseringen är extrem. Stad och land fattar inget av varandra. Sorligt är det.
Jag är född i en småstad och bor sedan 20 år i en storstad. Jag förstår mina storstadsvänners kränkma över underrepresentationen av minoriteter men jag förstår även barndomsvännen som är så provocerad av all identitetspolitik eftersom hon själv ser sig som ett större offer för samhällets orättvisor. De skulle kanske förstå varandra om de faktiskt sågs. Nu finns de inte för varann. De är barn av egosamhället, på olika vis. Allt är särintresse, alienation och jag, jag, jag. De borde försöka ses.
Landet har aldrig hört ordet intersektionalitet, aldrig fattat ordet rasifierad och förstår ingenting av strukturella förtryck. Staden fattar ingenting om självbilden hos en ung man som sett alla ta tåget medan han själv står kvar på perrongen.
De enkla grabbarna kräver sin rätt att säga negerboll. De bildade kvinnorna skriver om kulturmän som de ångrar att de legat med. Allt är totalt främmande. Klasshatet går åt bägge håll. De har så mycket att lära varandra.
Solidaritet har vilat i alltför många år. Det är dags för en ny tid. Jag tror att den nya tiden är nära. Solidaritet kommer strax.