Jag orkar inte se Truls kränga Noccoburkar
12 av 14 SHL-lag har sålt ut sig
I Sveriges högsta hockeyliga (SHL) spelar 12 av 14 lag i en hemmaarena som nu för tiden är namngiven efter ett bolag. I andraligan Hockeyallsvenskan är samma siffra 7 av 14.
Monitor ERP Arena, Hatstore Arena, Visionite Arena och Be-Ge Hockey Center är några av namnen som nu präglar synen på klassisk svensk hockeymark.
Vackert är det inte.
Jag är inte naiv. Givetvis förstår jag att sponsorer är helt avgörande för idrotten. Men det finns ändå anledning att bekymra sig över hur den allt mer aggressiva kommersialiseringen tar sig uttryck. Det börjar bli förnedrande.
Vi pratar ändå om namnbyten på platser som byggt klubbars, supportrars och idrottsrörelsens historia. Ju mer av de gemensamma institutionerna som säljs ut i namn och själ, desto mindre blir idrottsupplevelser något som skapas kollektivt genom publiken. Att gå på match blir allt mer en renodlad kundtransaktion.
Kronan på verket är såklart att den norske fastighetsmagnaten Petter Stordalen köpt rättigheterna till Sveriges nationalarena och gett den namnet Strawberry Arena, efter sin hotellkedja.
Även idrottsutövarna tvingas gå på planka ut i kommersialismens hav. Inte heller det är särskilt vackert.
Jag orkar till exempel inte se bordtennisgeniet Truls Möregårdh kränga energidrycken Nocco till barn och unga på Instagram. Visst, i relation till giriga fotbollsspelare som tjänar fantasisummor i diktaturens Saudiarabien är kanske lite instaspons inget att klaga över. Ska Sverige kunna konkurrera med Kinas nio miljoner bordtennisspelare behövs såklart pengar.
Men det skaver ändå.
Att följa Truls och det svenska landslagets framfart i OS var en fröjd. Bordtennis är en av allt färre kvarvarande folksporter. Bara att se en match på TV kan få en att känna lukten av idrottshall. Efteråt dras bord fram på fritidsgårdar och i garage. Ljudet när en pingisboll studsar fram och tillbaka väcker ren idrottsglädje.
Måste även den exploateras med Noccoburkar?
Så fungerar kapitalismen i vår tid. Idrottsrörelsen är inte längre stark nog att agera motvikt. Färre idrottar, inte minst i resurssvaga kommuner. Föreningsantalet minskar, framförallt på små orter.
När samhället byter kollektivism mot individualism stryker idrottsrörelsen med. Den brukade vara stolt, nu måste den kräla i sponsinlägg och byta namn på sina heliga platser.
På min uppväxtort i Dalarna låg på 1990- och 2000-talet ett fem-sex planer stort fotbollsfält. Trots att många lag hade tränings- och matchtider där fanns det alltid någon plan ledig för spontanspel.
Så är det inte längre. Fältet har blivit golfbana. Kul för betalande golfare, men trist för fotbollsugna barn. Det är inte så konstigt att fler unga sitter hemma vid skärmen med en energidryck istället.