Religion är vår tillvaros poesi

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

På väg till ärkebiskopen läser jag i Upsala Nya Tidning att KG Hammar välkomnat en Maria-skulptur i Uppsala domkyrka. Hammar förde i en predikan samtal med konstnären Anders Widoffs Maria-gestalt.

”Det kommer att hända mycket omkring dig, Maria. Människor stannar upp, samtalar med varandra. Det är så vi vill ha vår kyrka, inga färdiga svar”, sa ärkebiskopen enligt UNT.

Just kyrkan som samtalspartner är något av ett signum för ärkebiskop Hammars kyrkosyn.

Maria-skulpturen föreställer en vanlig kvinna med kappa och sjal. Hon är gjord i naturlig storlek.

”Det är inte den fagra Madonnan, utan en kvinna med visionär blick, en människa i vimlet. Hon är en av oss och en förebild i tro, som Luther uttryckte det”, säger Hammar när jag träffar honom i Kyrkans hus.

För första gången på länge ska KG Hammar vara julledig utan några predikouppdrag. Till sommaren slutar han som ärkebiskop. Han betonar dock att detta inte är någon avskedsintervju. ”Jag ska ge mycket än”, säger han.

”Jag trodde att ärkebiskopsämbetet skulle bli en variant på det jobb jag redan hade. Jag kunde inte föreställa mig den enorma offentliga plattform det innebar. Det har varit en tuff medial värld att möta”, säger ärkebiskopen.

Borgerliga tidningar har upprörts över hans samhälleliga engagemang och kallat honom ”vänster-megafon”.

”Trots att påven och kyrkornas världsråd sagt samma sak som jag”, suckar han.

”Vi har en ganska insnöad syn på kyrka och politik i det här landet, en syn som inte världskyrkan alls ställer upp på”, säger han vidare.

De borgerliga har främst upprörts över Hammars kritik mot den nyliberala dagordningen i världspolitiken.

”Jag tror på hållbar utveckling och då kan vi inte bara ställa upp på de starkas villkor eller på dem som gjort frihandeln till ett mantra. Det är kyrkans skyldighet att vara i opposition mot makten, det gäller även mot kapitalets makt”, säger Hammar.

”Men under senare tid har jag mest varit i opposition till den socialdemokratiska regeringen, framförallt mot dess flyktingpolitik”, lägger han till.

Hammar har även fått kritik internt, från kyrkliga kretsar. Att konservativa krafter och fundamentalister kritiserar honom kan han leva med, men när vanligt kyrkfolk blir ledsna av hans icke-dogmatiska hållning känns det svårare. Många blir förvirrade och ängsliga av hans öppna och dialogiska inställning till Guds ord.

”Jag ser prästens främsta uppgift som hermeneutisk, att vara tolk. Det handlar inte om att bara förvalta sanningen utan om att hjälpa människor att själva finna det sanna i vår tid”, säger han.

Kyrkan befinner sig i ett slags uppbrottskede. Hammar ser en risk i att ängslan för förändring leder till en försvarsbenägenhet från kyrkans sida.

”Vi ska inte försöka bevara så mycket som möjligt utan inse att liv är förändring. Vi måste vara förankrade i Guds rike som ligger framför oss, inte bara blicka bakåt”, betonar han.

En del har påstått att KG Hammar är en splittrande person. En biskops uppdrag är att värna enheten, menar man.

”Jag har funderat mycket över detta. Vad är ledarskap egentligen? Enhet kan för mig aldrig handla om diplomati, om att ge lite åt varje grupp, utan det handlar istället om att borra djupare och djupare. Enheten ligger i att vi vandrar tillsammans, inte om att vi kompromissar om allting just nu, för då förnekar vi själva rörelsen”, säger han.

Om ”kyrkan i folket” är en profilfråga för Hammar så är mystiken en annan. Han betonar ofta att mystik och solidaritet hör ihop.

”Gud har för mig med allt som existerar att göra, allt levande. Gud är relation. Hur vi använder våra relationer, till att förtrycka eller att tjäna varandra, är en fråga för den kristna. I den bemärkelsen kan inte kyrkan vara opolitisk utan att omtolka Gudsbilden”, säger han.

Men finns det inte en fara med religion och politik, invänder jag och hänvisar till den extrema islamismen och till de högerkristna runt Bush i USA. Jo, därför är det viktigt att lära oss att hantera religion, menar Hammar.

”Religion kan vara det mest fantastiska men också det värsta. Gud är ingen legitimitet för det dåraktiga”, säger han.

Sekulariseringen befriade oss från maktkyrkan, men om vi tror att alternativet är att göra religionen till enbart en privatsak har vi ingenting lärt på hundra år, menar han.

Hammar tar som exempel fenomenet utbrändhet. Det är en sorts existentiell kris. Det handlar till stor del om en språkförlust. Den sekulariserade människan har inte längre orden för meningsfrågorna, för det som är större i tillvaron. ”Riktigt djupa sanningar kan bara uttryckas med poesi. Religion är tillvarons poesi”, säger han.

Om 1900-talets politiska projekt gått ut på att befria individen från allehanda förtryck så kanske 2000-talets projekt handlar om att finna samhörigheten, att bygga gemenskaper.

Här kommer Hammars mystik-begrepp in. Det handlar om att erfara något som är större än jag själv, känna samhörigheten, en sorts JAG-DU-relation till livet självt.

”Gudsrelationen är individuell, men den innebär alltid att man som människa sätts in i ett socialt sammanhang. Jag vet inte hur vi på ett existentiellt sätt ska upptäcka att vi hör samman utan att ha religionen”, säger Hammar.

I ett frihetsperspektiv är individualismen ofrånkomlig men när du står där ensam och fri upptäcker du att du behöver den andra. Beroendet av min nästa är då ett jämlikt beroende. Detta vet egentligen alla, men ibland lever vi som om vi inte visste det.

”Så många gånger jag har mött människor som legat inför döden. Ingen har sagt: Vad synd att jag inte hunnit köpa det och det eller gjort det och det. Ingen har beklagat att de inte äger mer, men däremot att de inte haft mer tid för relationer”, säger KG Hammar.

Helle Klein (politisk chefredaktör)