Låt sorgen ta tid
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-26
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Emelie Ohlsson, 18, förlorade sin lillasyster Paulina när flodvågen slog in över Khao Lak. Hon bloggar:
”Det är så jobbigt när man känner gråten i halsen, den plötsliga och hackiga gråten.
Den som kastar sig över en och man är lost.
Ibland kan man inte styra sin gråt.
Ibland skriker man ut sin sorg och vill bara försvinna.
Jag tänker på henne så ofta, jag tänker på det ofattbara som inträffade i mitt liv, och så många andras.
Jag minns skräcken och ångesten, sökandet, paniken och gråten, smärtan och saknaden.
Den eviga saknaden.”
Det är ett år sedan i dag. Jag skriver det här och jag tänker på sorgen. Sorg är något privat. Den drabbar och sliter och river – molar – tills den klingar av och blir till ett eget rum i själen. Ibland varmt och ibland kallt, fyllt av minnen och saknad. Jag kan inte dela de drabbades sorg. Men jag kan förstå den och respektera den.
Som Bodil Malmsten skrev i DN några dagar efter flodvågskatastrofen:
”Världen deltar i sorgen, står det.
Så går det inte till.
Sorgen är inte tillgänglig
för världens allmänna deltagande.
Sorgen är enskild och personlig,
den är bara din.”
Flodvågen slog in över land och slog sönder julen, dränkte nyåret. Bara i indonesiska Acehprovinsen försvann 167Ì´1;000 människor. Sammanlagt beräknas 283Ì´1;000 personer ha omkommit. 543 av dem var svenska medborgare.
Ur katastrofen (det är ett ord som inte kan användas i många andra sammanhang sedan Estonia, Göteborgsbranden, flodvågen. Missöden i vardagen är aldrig katastrofer längre) växte människors medkänsla. Med de drabbade i Sverige. Med de drabbade i världen. Enorma mängder pengar samlades in.
För en tid krympte avstånden. Flodvågen påminde oss om att världen är liten och människor lika. Norden befann sig i samma chock och sorg som Sydostasien. Rent logiskt vet vi så klart att död och lidande gör lika ont i alla överallt – men här hade vi inte möjlighet att skjuta undan ansvaret och blunda.
Sakta blev det vardag igen. Flodvågskommissionen utsågs och påbörjade sitt arbete. I början av december kom deras rapport. Kritiken sved i skinnet på regeringen.
Det fanns ingen vettig krisberedskap när flodvågen slog in över semesterfirarna i Thailand. Statsministern hade inte velat skaffa sig någon sådan, han ville kunna sköta allt själv på statsrådsberedningen. Även inom departementens ordinarie organisation flödade misstagen. Ministrar och tjänstemän var för okunniga och för oengagerade. De namngavs och kritiserades av katastrofkommissionen.
Det har ibland antytts att de drabbades hårda kritik mot regeringen och myndigheterna bara är en följd av deras situation: ”Chockade och förtvivlade människor behöver någon att rikta sin ilska mot.” Flodvågskommissionen visar att det är ett arrogant sätt att se på saken. De drabbade var där, de vet vad som hände och har rätt till sin besvikna bild.
Därför känns det futtigt att debatten om kommissionens rapport inte längre bryr sig om flodvågen, om själva katastrofen, utan bara handlar om politiskt rävspel. Vem vinner och vem förlorar på om Laila Freivalds avgår? Verkar den borgerliga oppositionen splittrad och handlingsförlamad om den inte kräver misstroendevotum?
Allt blir så småttigt, sorgen trängs undan för politiska spekulationer och strategiska överväganden. De drabbade lämnas ensamma medan flodvågskatastrofen används som ett partipolitiskt slagträ inför valrörelsen.
Tommy Porsli från Göteborg överlevde flodvågen tillsammans med sin fru och deras två barn. I en radiointervju berättar han om behovet att få sörja färdigt, att få slippa se flodvågen omvandlad till politisk taktik.
”Det var inte så länge sedan man pratade om ett år av sorg. I vår rationella värld vill man gärna korta ner den tiden. Man tänker att det tar ett par veckor och sedan är det klart. Men låt oss få vara i den här maktlösheten och sorgen, låt oss få göra den färdigt. Vi har ett valår framför oss, men det politiska spelet behöver vi inte använda tsunamin för. Inte nu, släpp det nu.”
Lyssna på Tommy. Föräldrar förlorade sina barn. Barn förlorade sina föräldrar. Människor är för alltid förändrade efter att ha tvingats kämpa för sina liv. De delar den upplevelsen med hundratusentals andra som drabbades av flodvågen.
Det är bara ett år sedan. Sorgen är fortfarande ny, förtvivlan är fortfarande närvarande. Vanlig enkel medkänsla, en varm hand på den sörjandes kind, är fortfarande det allra viktigaste.
Som biskop emeritus Martin Lönnebo skrev i Aftonbladet den 1 januari:
”Sorgen varar länge, men saknaden alltid.
Så visst finns det mycket att göra, livet ut.
Vi människor behöver varandra livet ut. Och mest nära i nöden.”
Låt det vara nöd. Låt det vara sorg. Bara om det mörka får finnas kan det ljusa bryta igenom. Det gäller att inte ha så bråttom. Och att ta hand om varandra så att smärtan sakta kan lindras.