Ebba Busch Thor är ockupationskramare
I morgon talar Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor på Sionistiska federationens Israelmanifestation. Organisationen är svensk medlem i World Zionist Organization som bland mycket annat stödjer bosättningar på ockuperad mark.
Har fått kritik
För detta har Busch Thor fått kritik, bland annat av Olle Katz i organisationen Judar för israelisk-palestinsk fred.
Själv säger Bush Thor att hon bara vill manifestera mot den växande antisemitismen och för den judiska befolkningens rättigheter. Ingen kan invända mot det.
Att manifestationen skulle uppfattas som ett stöd för bosättningarna kan den kristdemokratiska partiledaren inte förstå.
Om det inte hade varit för bilderna från 2009 där Ebba Busch Thor poserade med den israeliska arméns vapen och t-shirt hade det kanske varit möjligt att tro henne. Tro att det handlar om aningslöshet.
Men nu finns bilderna, och det är mindre än ett halvår sedan borgerliga politiker fick hård kritik för att de bjöd in företrädare för bosättarrörelsen till riksdagen.
”Döljer inte sitt hat”
Mötet i morgon lär bli en protest mot kraven på märkning av varor från de områden Israel ockuperat. Det blir en manifestation för bosättningspolitiken, och mot de flämtande försöken att bygga en tvåstatslösning.
Huvudtalare är Yair Lapid, ledare för mittenpartiet Yesh Atid och en moderat röst i dagens israeliska politik. Vad gäller Sverige är han dock mindre nyanserad.
Den svenska regeringen ”döljer inte sitt hat och antisemitiska åsikter om Israel” säger han på Sionistiska federationens hemsida.
Förlåt Ebba Busch Thor, men är det inte bosättningspolitiken den svenska regeringen kritiserat? Är det inte ockupationen, den bristande förhandlingsviljan och uppgifterna om utomrättsliga avrättningar som fått svenska statsråd att reagera?
Leder bort från freden
Och om manifestationen på söndag handlar om att ”stå upp” mot just den kritiken, blir den då inte ett stöd för en politik som leder bort från det lilla hopp om fred som ännu kan finnas?
Ebba Busch Thor kramar ockupationen, och det vet hon.
Det är inte den svenska politiken i Mellanöstern som hotar en fredlig framtid. Det gör normaliseringen av den israeliska ockupationen, växande bosättningar och bristen på internationellt engagemang för den palestinska befolkningen.