Att 700 dör är en bisats i tv
I helgen drunknade 700 flyktingar på Medelhavet. Eller möjligen fler, vissa källor talar om 900.
Ett Estonia, ungefär.
I partiledardebatten i förrgår tävlade partierna i hårda tag och restriktiv flyktingpolitik. Det var brutalt.
Miljöpartiet gick till val som garanten för en generös flyktingpolitik. Mellan skål och vägg var detta en av de få frågor partiet aldrig skulle kompromissa med.
Men så blev det inte.
Priset för principer i politiken kan ibland vara högt. Centerpartiets Olof Johansson avgick ur den borgerliga regeringen sommaren 1994 i protest mot bygget av Öresundsbron.
Högt pris att sitta i regeringen
Men priset för att strunta i sina principer kan bli ännu högre. Miljöpartiet balanserar på fyra procent.
På de grönas kongress konstaterades lakoniskt att vallöftena om flyktingpolitiken inte kommer att infrias. Efter partiledardebatten är frågan om partiet ens har någon nedre gräns. Att sitta i regeringen verkar vara viktigare än allting annat.
Men även övriga partier, utom SD, gick till val på en i grunden humanistisk politik. Vi skulle kunna ha haft en helt annan partiledardebatt.
Favour överlevde mirakulöst
Den skulle ha kunnat handla om Favour, nio månader, vars gravida mamma dog av frätande bensin när deras båt sjönk förra veckan. Den lilla flickan överlevde mirakulöst och historien har djupt gripit hela Italien. Doktor Pietro Bartolo, som räddade henne, berättar hur hans klinik överösts av frågor om att adoptera flickan.
Reaktionen är naturlig. En av de saker som gör oss mänskliga är förmågan att känna empati, att se oss själva i andra. Och insikten att ”dom” är människor som vi.
Men hur naturligt är det att hundratals flyktingars död bara blir en bisats i en tv-debatt som domineras av flyktingpolitik?