Media- liseringen har en mörk sida
Polisen har gripit den man som misstänks ha mördat utrikesminister Anna Lindh. Vågar vi hoppas på ett snabbt uppklarande av denna tragedi? Förhoppningsvis får vi nu svar på frågorna vem och varför. Ännu vet vi dock inte om mannen som gripits är mördaren.
Hoten mot de förtroendevalda måste tas på allvar, sade statsminister Göran Persson i sin regeringsförklaring vid riksmötets öppnande. Thomas Bodström vill se ett bättre livvaktsskydd för höga politiker.
Balansen mellan öppenhet och säkerhet bör diskuteras. Lika viktigt är det att diskutera hotbilder. Säkerhetspolisens märkliga uttalanden om att det inte fanns någon hotbild mot Anna Lindh visar att något fattas i Säpos verklighetsuppfattning. I synnerhet som att en del tyder på att den person polisen ser som mördaren hör hemma i högerextrema kretsar.
Många har pekat på skillnaderna i fallen Palme och Lindh. Det fördes regelrätta hatkampanjer mot Palme. Sådant förekom inte mot Lindh. Ändå vill jag påstå att hoten mot Anna Lindh som ung framgångsrik kvinna i offentligheten kan ha varit väl så starka som mot Palme.
Politiken har medialiserats. Självklart finns mycket gott i det minskade avståndet mellan makthavare och medborgare, men det finns också en mörk sida. Medialiseringen har bidragit till en ”förförisk närhet” mellan enskilda personer och människor i offentligheten. Verkligheten uppfattas som fiktion. Offentliga personer ses som aktörer i ett rollspel snarare än som riktiga människor. Exponeringen av makthavare dygnet runt i tv, radio, tidningar, på internet och på affischpelare kan skapa ett slags ”närhetspsykos” i den meningen att man tror sig ha rätt till sin makthavare, helst nu med detsamma. Den fiktiva närheten kan skapa kärlek och uppskattning men också aggressivitet.
Jag har på senare tid funderat mycket på IT-kulturens inverkan på samhällsklimatet. Grova angrepp och personpåhopp via mejl är vardagsmat för personer i offentligheten, inte minst för oss som är kvinnor. Ofta finns en sexistisk underton i kommentarerna. I cyberrymdens träskmarker uppstår en rå och ocivilserad samtalston. Så frodas extremismen.
I går kväll diskuterades offentlighetens pris i Sveriges television. Jag skulle ha deltagit men fick förhinder. Programformen är ännu ett exempel på IT-samhällets vurm för interaktivitet. Samtidigt som diskussionerna pågår i tv-studion kan tittarna skicka in sina kommentarer via mobiltelefon. En textremsa med bu- och heja-rop rullar på tv-skärmen under programmets gång. De medverkande får dock aldrig ta del av kommentarerna.
Precis som vid mejlandet behöver man inte se den man diskuterar med i ögonen och inte lyssna på motargument. Det är åsiktsyttringar utan ansvar – raka motsatsen till den folkrörelsekultur vår demokrati är sprungen ur.
När sen de politiska partierna väljer att bli personfixerade i tron att det är så man ”fångar röster” i ett medialt samhälle kommer debatten att handla mer om person än om politik. Den upphetsade EMU-kampanjen är ett skrämmande exempel.
Ett förråat offentligt samtal är i sig en hotbild.