Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Vanligt folk betalar för Löfvens löfte till Lööf

Om turordningsreglerna tas bort ur lagen förlorar drygt fem miljoner svenska löntagare i praktiken sitt anställningsskydd. Det handlar inte – som somliga politiska kommentatorer inbillar sig – om fackets makt. Det handlar om vardagen för enskilda människor.

Enkelt att säga upp folk

Stefan Löfven säger att han vill förändra lagen om anställningsskydd utan att förändra balansen på arbetsmarknaden. Det är nog lättare sagt än gjort.
Det finns minst två stora missförstånd om svenska löntagares anställningsskydd. Det första är att det skulle vara svårt för svenska arbetsgivare att säga upp personal. Det är det inte.

Om en arbetsgivare anser att företaget har för mycket personal kan hon eller han alltid dra ner på antalet anställda. Arbetsbrist är termen lagstiftningen använder, och det råder alltid arbetsbrist om arbetsgivaren säger att det råder arbetsbrist.

Otryggt utan turordningsregler

Det andra missförståndet handlar just om turordningsreglerna. En arbetsgivare i Sverige kan alltså alltid minska personalen, men hon eller han kan inte utan vidare bestämma vem som ska få sluta. Om två personer båda klarar av jobbet är det den som har kortast anställningstid som får gå. Det är det som är den enskildas anställningsskydd.

Om anställningstiden ersätts med något mer subjektivt, till exempel vem som är mest ”kompetent”, betyder det att makten hamnar hos den som ska gradera kompetensen. Oftast lär det bli chefen eller arbetsgivaren.

När borgerliga partier och arbetsgivarorganisationer säger att de inte vill ta bort anställningstryggheten utan bara turordningsreglerna är det med andra ord trams. Utan turordningsregler kommer människor att få gå från sina jobb därför att deras barn är för sjuka, de är för uppkäftiga eller bara för gamla.

Ge inte chefen mer makt

Naturligtvis har arbetslivet förändrats sedan 1970-talet. Utbildningsnivån är mycket högre, omvandlingstrycket och specialiseringen också. Ytterst få kan räkna med att det jobb vi gör i dag ens kommer att finnas kvar när det är dags för pension. Dessutom har vi fått fler tillfälliga anställningsformer.

Det är utmärkta argument för kraftfulla insatser på kompetensutveckling, väldiga satsningar på vuxenutbildning, en stark arbetslöshetsförsäkring och en bostadsmarknad som gör det lättare att flytta.

Men det är inget argument för att ge cheferna mer makt över vardagen på svenska arbetsplatser. Det bör Stefan Löfven ha med sig när han sätter sig ner för att förhandla med Annie Lööf.