Idén om samhället måste återuppstå

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

På Dramaten spelas just nu Lars Noréns ”Endagsvarelser”. Den gamla 68-generationen träffas på middag i Lidingövillan. De är etablerade inom politik, journalistik och kultursektor. Märkta av sjukdom, söndrade relationer och brustna illusioner maler de sina monologer. Aldrig sker mötet. Det politiska har blivit privat. Självbespeglingen har ersatt visionen om en större gemenskap.

Den franske sociologen Francois Dubet talar om ”samhällets försvinnande”. Erfarenheten av att vara samhällsmedborgare har bytts ut mot att vara konsument. Riktningen går mot det egna begäret snarare än mot byggandet av det gemensamma. Vi blir åskådare till skeendet, inte aktörer.

”En ny form av styre håller på att växa fram i vår tid, en form som bryter mot den ortodoxa metoden att härska genom engagemang och använder avreglering som sitt främsta verktyg: ett sätt att styra som bygger på osäkerheten som institution – överhöghet genom existentiell osäkerhet”, skriver sociologen Zygmunt Bauman i ”Samhälle under belägring” (Daidalos).

Bauman pekar på två tendenser: dels den kraftfulla individualiseringen, dels nationalstatens minskande makt.

Å ena sidan visar individen allt mindre intresse för det gemensamma, vilket förstärks av att staten gladeligen låter allt fler ansvarsområden tas över av privata aktörer.

Å andra sidan pressas staten av det globala kapitalet och förmår inte värna de kollektiva försäkringar som skulle kunna minska individens oro inför det nya.

Resultatet av dessa två processer är ”ett gradvist men obönhörligt upphörande av konsten att översätta från privata problem till allmänna förhållanden och tvärtom – den konst som är livsnerven i all politik”, skriver Bauman.

Just denna ”översättningsprocess”, från privata bekymmer till samhälleliga angelägenheter och från samhällsintressen till individuella rättigheter och skyldigheter måste på nytt väckas till liv.

Ordet samhälle, engelskans society, började användas i mitten på 1500-talet. Dess ursprungliga betydelse var gemenskap, kamratskap, umgänge med medmänniskor, ömsesidighet.

”Att leva i varandras sällskap” var metaforen för detta samhällle. Människornas gemensamma öde uttrycktes däri. Det var en sorts gemensam kallelse som byggde på känslan av att ”vi möts igen”.

”Känslan av att vi alla kommer att ses i morgon, känslan av varaktighet och kontinuitet som bidrog till bilden av en tänkande, agerande, grälande men trots allt samarbetande samfällighet som förstärktes av ett gemensamt mål och gemensam planering, har nästan försvunnit”, påpekar Bauman.

I stället råder ryckighet och kortsiktighet.

Svenska staten bygger kasinon och vill nu att vi ska spela poker på nätet. Också våra pensioner som vi skulle placera på börsen är föremål för spelandets logik. I kasinokulturen är det meningslöst att planera på lång sikt. Varje spelomgång är en avslutad historia. Antingen vinner man eller förlorar man. Det har dock ingen betydelse för utgången av den andra spelomgången. Flexibilitet är viktigare än erfarenhet.

I kasinokulturens ögonblicklighet finns inte plats för långsiktighet eller solidaritetens ömsesidighet. Vinner jag är pengarna mina. Förlorar jag har jag mig själv att skylla.

Frågan om det goda eller det orättfärdiga samhället har avförts från dagordningen. Kvar står den ensamma individen utan tro på att samhället kan ge henne frälsning.

Om Gud gick till reträtt under upplysningen så har samhällets reträtt inletts i och med ekonomismens och det globala kasinoekonomins härjningar.

I kyrkans värld återuppstår Gud.

Måtte det bli påskdag i politiken också. Förhoppningsvis kan idén om det gemensamma – ett samhälle – återuppstå.

Helle Klein