Vem bryr sig om knarkarna?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-03-02
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sverige har stora narkotikaproblem. Experter säger att det aldrig tidigare har funnits så mycket marijuana och hasch i Sverige. Polis och sociala myndigheter märker hur knarket kryper ned i åldrarna. Antalet narkotikarelaterade dödsfall har ökat med över 220 procent sedan 1995.
Samtidigt rustas narkomanvården ned. Under 1990-talets ekonomiska kris var hjälpen åt knarkare det första som fick stryka på foten. De hade knappast resurser att protestera. I dag möts svenska narkomaner med straff i stället för vård.
Det borde uppröra vänstern. Under 1980-talet förde radikala krafter en engagerad, ideologisk diskussion om narkomanvården. Skulle den vara frivillig eller tvingande? Hjälpa knarkare till ett drägligt liv trots knarket eller hjälpa dem att sluta?
I dag är samtalet om narko-manvården än mer angeläget. Den existerar ju knappt. Men i stället för en anständig vård, kräver allt fler vänsterradikaler legaliseringar. Det viktiga är inte längre att motarbeta skadeverkningarna, utan att ifrågasätta dem.
”Det är skillnad på droger. En del är livsfarligt. Annat ofarligt”, skriver Magnus Linton, chefredaktör på tidskriften Arena, i Expressen. Han hävdar att ”antidrogpropagandan” i svenska skolor är ”klockrent ljug”. Ingen dör av lite marijuana.
Ståndpunkten är klassiskt drogliberal. Marijuana jämförs med alkohol, och jämförelsen utfaller till alkoholens nackdel. Men slutsatsen blir inte att den restriktiva alkoholpolitiken är bra (i Arena nr 2/2001 ironiserar exempelvis Linton över den svenska vänster som inte vill sälja sprit på Ica). I stället tas den farliga alkoholen som intäkt för att ”lätta” droger borde tillåtas. Som om ett drogproblem skulle bli mindre för att samhället uppmunt-rade ett annat.
Över glorifieringen av de ”lätta” drogerna vilar en stor portion cynism. Att röka på framställs som en mänsklig rättighet. Staten ska minsann inte tala om för människor hur de ska partaja.
Problemet är bara att marijuana inte främst handlar om party. Utan om utslagning. Det finns säkert folk som klarar av att ta en joint då och då. Men lätta droger öppnar inte sällan dörren för tyngre. De som partyknarkar skapar en marknad för narkotika, som människor med betydligt sämre personliga och sociala förutsättningar får betala priset för.
Drogliberalerna hävdar att kampen mot knarket kräver att målet om ett narkotikafritt samhälle slopas. Resonemanget är ologiskt. Lösningen på knarkproblemet måste naturligtvis vara mer förebyggande arbete, i kombination med en vård värd namnet. Inte att retirera genom att legalisera.
En drogliberal politik skulle inte bara förringa det helvete som narkotikan innebär för många människor. Den skulle också vara ett sätt att ge upp. Ur politikernas cyniska uppgivenhet skulle övertygelsen att knark är ett personligt val, inte hela samhällets ansvar, växa.
Läget kunde inte bli värre.